Når polisen de mest brottsutsatta?

Men ambitionen är vällovlig. Polisen har klart för sig att så kallad vardagsbrottslighet måste bekämpas tydligare – inte minst för att stärka förtroendet för ordningsmakten. Detta har varit en av den här regeringens käpphästar på området brottsbekämpning.
Syftet är främst att stoppa till synes organiserade rån- eller stöldturnéer, till exempel sådana riktade specifikt mot äldre människor. På detta sätt försöker polisen kompensera för sin glesa bemanning på många platser, inte minst i landsbygdens Sommarsverige. Frågan är vilka områden som då bevakas mest och vilka som får vänta på lillturen?
Vissa miljöer är mer brottsutsatta än andra. Det är sällan de områden som har de mest påkostade eller flest larmade husen och väktarkontrollerade fastigheterna. Vare sig vi talar om villor, bostadsrätter eller attraktiva hyreshusområden. En tung del av vardagsbrottsligheten drabbar ofta ekonomiskt svagare miljöer. Där är den sociala kontrollen inte är lika omfattande som i relativt välmående villaområden med grannskapssamverkan. Även om för den som inte ofta blir besluten är det en dyr och sur kostnad att behöva ta. Särskilt för den med små privatekonomiska marginaler.
För tydlighetens skull: En satsning för att bekämpa kringresande eller säsongsbetonad brottslighet är välkommen. Men man ska inte förvänta sig att ökad polisnärvaro förflyttar berg.
Den som bor eller har bott i ett nedgånget hyreshusområde eller en sunkig studentmiljö vet att det aldrig är säkert att ha något i det låsta förrådsutrymmet. Här finns en konstant underliggande utsatthet, mer än tillfälliga hotbilder. Det är summan av många problematiker – alltifrån missbruk till svag stadsplanering – och det kräver mer än fler poliser för att kunna bryta dessa onda cirklar. Regeringen måste visa att den förstår och behärskar också den problematiken.
Den som bor eller har bott i ett utsatt område vet att cykeln aldrig står säker i offentlig miljö, oavsett hur gammal den är eller hur väl fastlåst den är vid cykelstället. Att parkera lättflyttad egendom vid busshållplatser eller järnvägsstationer är att delta i ett illasinnat lotteri.
Även om en del av sådana brott är ”organiserade”, lär polisen på egen hand få svårt att radikalt minska den utsattheten. Hur väl än polisen och regeringen menar.