Även om regimen har fallit, är det ingen som vet hur länge blodspillan kommer att fortsätta. Det kaotiska läget illustrerades av att Ghadaffis son Saif al-Islam i går knackade på hos västerländska journalister. Detta trots att han uppgetts ha varit tillfångatagen.
Likt en ny Bagdad Bob förklarade Saif att Ghadaffi fortfarande kontrollerar staden.
Nato och västvärlden kan ta på sig en stor del av äran för rebellernas framryckningar. Utan strategiska bombningar, spaningsflyg och annan militär hjälp hade diktatorn med stor sannolikhet ännu innehaft makten. Men när regimen nu faller borde Europas och USA:s ledare också idka självkritik.
Fallet Ghadaffi har varit resultatet av krass realpolitik, där efterfrågan på olja och strävan att motverka terrorism fick en galen diktator att välkomnas i västvärldens finrum.
Italien, Storbritannien och USA har alla ingått avtal och utbytt uppskattande handslag med diktatorn.
Ghadaffis politik beskrivs av många som nyckfull. Samma ord kan användas om västvärlden inställning till den samme. På 70-talet ignorerades han, på 80-talet försökte USA ta livet av honom med bomber och strategiska flygräder, på 90-talet enades världen i sanktioner mot honom och på 2000-talet blev han en viktig allierad i kriget mot terrorism. När vi skriver 2011 bombas han återigen av västvärldens militärflygplan.
Likt en vindflöjel har inställningen till Ghadaffi skiftat efter politiska omständigheter.
När diktatorn i början av året bemötte rebellerna med blodiga attacker och urskiljningslöst mördande reagerade världen med kraft. Men det nuvarande stödet till rebellerna är ett historiskt undantag efter 42 år av realpolitiska överväganden. 42 år där USA och Europa valt att blunda för förtrycket av civila, dödandet av oppositionella och det totalitära styrelseskicket.
Låt inte den delen av historien falla i glömska.