När småsakerna förlorar betydelse
Sodomy and the Lash, svullna fötter och en ömmande huvudvärk. Jag sitter på ett litet café i gamla stan och summerar knappa tre timmars flanerande i den mellandagshysteri som råder i centrala Stockholm.
Ur högtalarna klingar julmelodier och i väntan på den espresso jag nyss har beställt, gör jag mitt bästa för att hitta en bekväm ställning i en hörnsoffa, som egentligen verkar vara mer en prydnad än en möbel.
Utanför fönstret kryssar människor i ett rasande tempo fram över de bara gatstenarna. När jag tänker efter kan jag inte minnas att någon av mina hittills sjutton jular har haft så mycket vår över sig som denna. Temperaturen utomhus ligger flera grader över nollpunkten och ljumma vindar rufsar om i håret på de barhuvade fyndsökarna. Himlen är regntung och inte ett spår av snö och kyla syns till någonstans. Märkligt. Det kanske beror på växthuseffekten, eller. . ?
Jag låter frågan kvarstå obesvarad och plockar i stället ur fickan fram en julklapp, som jag före jul passade på att köpa till mig själv Michaux märkliga
lilla diktsamling Dagar av tystnad. Jag låter mig försjunka i den förbryllande
poesin, men hinner knappt koncentrera mig, förrän jag avbryts i mina funderingar av en tjurig servitris med en kopp espresso som konstaterar jag efter en blick på den drygt fingerborgsstora koppen måste ha ett literpris motsvarande priset för sisådär tio kilo vanligt kaffe. Vare din espresso eller? frågar hon buttert. Jag låter bli att svara, men tar tillfället i akt att fråga den tjuriga servitrisen om dagstidningarna vid kassan händelsevis är till utlåning? Hon lyckas mumla fram ett ja, de érom väl på sin väg tillbaka till disken.
Med en färsk dagstidning i handen slår jag mig sedan åter ned i prydnadssoffan.
Tusentals människor begravdes levande under jordbävningen i Bam i Iran på annandagsmorgonen. Hittills beräknas tjugo tusen människor ha dött och dödstalen förväntas stiga.
Tidningen visar bilder på skadade människor, som förtvivlat sörjer döda anhöriga. En ung man förlorade sina föräldrar, farföräldrar och syskon den morgonen, och står nu ensam kvar i världen. En kvinna river i ruinerna av ett hus, för att finna sin make och sina barn. Medan jag sitter på ett varmt café med en kopp espresso och irriterar mig på ömma fötter, huvudvärk, en obekväm soffa, dyrt kaffe och en butter servitris, kämpar människor några timmars flygresa härifrån desperat för att återfinna sina kära bland förstörda byggnader och lemlästade kroppar.
En rivande känsla av maktlöshet och skam drar igenom mig och jag faller tillbaka i soffan, utan att bry mig om att ryggstödet trycker in i korsryggen. Förmodligen sitter jag så ganska länge och bara stirrar, medan alla småsaker jag vanligen höjer till skyarna förlorar sin betydelse och skrumpnar ihop
i mitt huvud.
Till slut kommer servitrisen fram och frågar om hon kan ta min disk. Hon låter fortfarande lika tjurig, men jag bryr mig inte om det. Visst svarar jag bara och dricker ur den sista slurken kaffe. Därefter reser jag mig på mina ömmande fötter och på min väg hem försöker jag låta bli att tänka på hur dödstalen i Bam stiger medan jag sakta strosar fram i kvällen.
Så jobbar vi med nyheter