Det är inte längre den rågblonda mannen, som är mest utsatt på arbetsmarknaden. Industri- och hantverkaryrken som elektriker, målare och snickare ger en ganska vilseledande bild av LO-kollektivet. Inte sällan är den manliga arbetarens lön högre än akademikerns.
Situationen är annorlunda för kvinnan med facktillhörighet i Kommunal eller Handels. Den invandrande undersköterskan, är en mycket bättre representant för LO-kollektivet, än mannen och hammaren. Det är undersköterskans låga lön, och hennes rätt till heltid, som den fackliga kampen borde fokusera på. Ändå förblir arbetarrörelsen en rågblond man.
När Wanja Lundby-Wedin valdes till LO-ordförande blev hon organisationens första kvinnliga ordförande; hon var även först med en facklig bakgrund i Kommunal. Lundby-Wedins primära uppdrag var att fånga in kvinnorna på sjukhus-, dagis- och butiksgolven i sin fackliga kamp.
Ingen kan påstå att Wanja Lundby-Wedin har levererat. När Lundby-Wedin aviserar sin avgång, lämnar hon en fackföreningsrörelse, som är mer identitetssökande, mer ifrågasatt, än när hon tillträdde för 12 år sedan.
Den fackliga rörelsen har förlorat mängder av medlemmar i de yrkesgrupper, som domineras av invandrare och ungdomar. Varken invandrarkvinnan på sjukhuset, eller den unga killen i sportaffären, har känt sig tillräckligt välkommen i Wanja Lundby-Wedins organisation. Därtill kommer den uppmärksammade pensionsskandalen i AMF.
Den nya ordföranden för LO har samma utmaning framför sig, som den nya ordföranden för Socialdemokraterna; att förnya en organisation, vars stolta historia, gör den lika traditionalistisk som tungrodd.
Det första steget mot att öka fackets relevans, torde vara att bryta LO:s täta band med Socialdemokraterna. I arbetarrörelsens begynnelse kompletterade facket och partiet varandra, i begynnelse av 2000-talet drar tandemstyret ner varandra i samma fall.
Majoriteten av svenskarna kan skriva under på att den timanställda undersköterskan ska ha schysta villkor. Det gör inte alla till socialdemokrater.