Ändå är det inte landets utveckling från fattigt till rikt som inneburit den största förändringen. Snarare är det förvandlingen från utvandarland till invandrarland som förändrat vårt samhälle i grunden. Sverige har gått från att vara ett mycket homogent land till att präglas av kulturell mångfald.
Invandringen är en naturlig konsekvens av vårt ekonomiska välstånd. I grunden har invandringen varit gynnsam för Sveriges ekonomi. En ökad befolkning skapar ökad efterfrågan.
Men när kulturer möts uppstår kulturkrockar. På mikronivå är kontakter med andra kulturer oftast berikande. Vi tar till oss de bitar av den andra kulturen som vi uppskattar och låter bli resten. Svårare än så är det inte. I alla fall inte för individen. På makronivå kan däremot kulturkrockar vara betydligt mer komplicerade – särskilt om krocken sker inom ramen för våra gemensamma välfärdssystem.
Sommarens högljudda debatt om huruvida Sveriges landsting ska erbjuda omskärelse av pojkar är långt ifrån okomplicerad. Plötsligt krockar politiska och kulturella rättigheter med varandra. Å ena sidan måste pojkens rätt att bestämma över sin egen kropp skyddas, å andra sidan måste föräldrarnas religionsfrihet försvaras.
Omskärelse av pojkar förenar judendomen och islam. Inom judendomen sker ingreppet så tidigt som när barnet är drygt en vecka gammalt och kan jämföras med kristendomens dop. Varje år omskärs cirka 3 000 minderåriga pojkar med judisk eller muslimsk härkomst i Sverige. Det är inte särskilt många – men tillräckligt många för att politiska direktiv behöver utarbetas.
Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, rekommenderar numera samtliga landsting att erbjuda omskärelse av pojkar. I Landstinget Sörmland har den politiska majoriteten i hälso- och sjukvårdsnämnden beslutat att följa rekommendationen. Från och med den första oktober kommer ingreppet att erbjudas sörmlänningarna.
Ingreppet är inte okomplicerat. Även om viss forskning tyder på att omskurna löper en mindre risk att som vuxna smittas av hiv vägrar två av tre svenska barnläkare att utföra omskärelse om den inte är medicinskt motiverad. Barnläkare som vägrar ska naturligtvis inte tvingas att utföra ett ingrepp som de inte står bakom.
Samtidigt kan omskärelse av pojkar inte likställas med könsstympning av flickor – vilket innebär ett grovt övergrepp på möjligheten till ett fungerande, framtida sexliv. Den politiska kompromissen att omskärelse på pojkar ska erbjudas till självkostnadspris känns därför rimlig.
I förra veckans riksdagsdebatt förespråkade socialminister Göran Hägglund (KD) en sådan kompromiss, men även inom Allianspartierna finns en spricka.
Centerpartiets riksdagsledamot Staffan Danielsson tillhör de mest högljudda kritikerna och menar att omskärelse av pojkar är just könsstympning.
Danielsson har definitivt poänger i sin kritik. Men i valet mellan att föräldrar utför omskärelse av nyfödda pojkar utan smärtstillande medel hemma på köksbordet, eller under säkra medicinska förhållanden på en klinik, måste kliniken vara att föredra.
Därmed inte sagt att vi inte bör debattera krockar som uppstår när olika kulturer möter varandra.