När verkligheten kommer i kapp

Den bärande tanken i David Camerons förnyelse av brittiska Tories har ­varit hans insikt att även konservativa partier måste förändras i en föränderlig omvärld. Under hela valrörelsen pratade Cameron om hur Labours starka stat bör ersättas med Tories starka samhälle. Genom att ­skilja staten och samhället från varandra lyckades David Cameron skjuta in sig i glappet som uppstår mellan socialismens kollektiva samhällssyn och liberalismens prioritering av individuella rättigheter.

Övrigt2010-06-04 05:00

Kristdemokraterna försöker nu följa Tories framgångsrecept. Göran Hägglund har varit i hetluften på fler än ett sätt under det senaste året. När Hägglund förra sommaren gick till hårt angrepp mot kultureliten – vilken han menar talar om för vanliga familjer, hur man bör och inte bör leva – blev reaktionerna precis vad KD fiskade efter.

Partiledarens luddiga formuleringar om hur en minoritet av onämnda akademiker, författare och andra opinionsbildare berättar för ”verklighetens folk” vad som är rätt och fel var tillräckligt för att Kristdemokraterna skulle få mer uppmärksamhet i debatten än vad KD någonsin drömt om. Plötsligt var försäkringstjänstemannen ifrån Degerfors på allas läppar.
Göran Hägglunds ambition att förvandla Kristdemokraterna från ett utpräglat förbudsparti, till att låta varje människa bestämma över sina egna livsval, bör inte ifrågasättas. Det finns en ideologisk medvetenhet hos Hägglund som KD tidigare har saknat.
Problemet för honom är att han leder ett parti i vilket synen på andra individer, vilka inte tillhör den egna bilden av ”verklighetens folk,” är så bakåtsträvande att flera kristdemokratiska riksdagsmän fortfarande tar avstånd från till exempel homosexuellas rätt att bilda familj. Den kollektiva gemenskap som – med Kristdemokraternas egna retorik – ligger till grunden för ett starkare samhälle.

Förändringen av KD skulle alltså kunna gå fortare. Göran Hägglund erkänner själv i senaste numret av samhällsmagasinet Neo att så mycket konkret politik av partiets nya image har man inte gjort. Och stödet för KD i opinionen ligger ironiskt nog kvar på samma låga siffror som antalet medlemmar i en svensk kärnfamilj (Neo nr 3/10).
Gårdagens KD-förslag om att införa en tvåårig medborgerlig domstolsplikt bör alltså sättas i rätt sammanhang.
Lika mycket som att förslaget är ett sätt att komma från de faktiska problemen med politiskt utsedda nämndemän, lika mycket är förslaget ett sätt för Kristdemokraterna att försöka göra något vettigt av ”verklighetens folk”.
Någon djupare förankring i verkligheten än så är svår att se.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om