När vi två blev en – igen

”En svensk regering har aldrig haft något liknande möte med en annan stats regering”, noterar den svenske utrikesministern Carl Bildt på sin blogg. Men det handlar också om två demokratiska stater med ett gemensam koppling som inte står att finna någon annanstans.
Förlusten av Finland 1809, ”efter 600 år av riksgemenskap” som det står i det gemensamma dokumentet från regeringsmötet, markerade den definitiva slutpunkten för Sveriges tid som en maktfaktor i Europa. Unionen med Norge blev liksom aldrig samma sak.
Men 1809 var också året då Sverige fick en ny regeringsform baserad på maktdelningsprincipen. Då togs viktiga steg bort från enväldet med statskuppen mot Gustav IV Adolf, vilken följdes av en ny regeringsform. Den kom att sätta definitiv prägel på de följande 200 årens demokratiska utveckling – och ersattes helt först 1974.
För Finlands del var freden efter 1808-09 års ryska krig visserligen början på en tid under rysk överhöghet, men det blev också ett viktigt märkesår för den finländska identiteten och det som sedan blev staten Finland.
Söner av ett folk, som blött
På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar
Som Johan Ludvig Runeberg skaldade i Björneborgarnas marsch.

Under året kommer 200-årsminnet av händelserna 1809 att uppmärksammas på många sätt. Men vid regeringsmötet på Tavastehus var det dock fokus på det framåtblickande. De båda regeringarna gav löften om utökat samarbete, om gränsöverskridande samverkan. Det gäller på handelsområdet för att tillsammans motverka protektionism, det gäller gemensamma forskningssatsningar, en gemensam fond för miljöarbete i Östersjön och värdet av ett fördjupat försvarssamarbete.
”Vi är både goda grannar och nära vänner”, sade statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är en slutsats som förpliktigar, både inom ramarna för den europeiska unionen och den nordiska säkerhetspolitiken.