Det var nära. Sju Folkpartiröster saknades enligt uppgift i Värmland, ytterligare 19 i Göteborg. Det ser alltså inte ut att bli någon majoritetsregering med enbart de fyra Allianspartierna. Säkerligen var det fler än enbart regeringspartierna som innerst inne hade hoppats på ett annat utfall.
En borgerlig majoritetsregering hade löst många knutar. Nåja. Det är många suckar över ett ”om”.
Frågan är snarare, om resultatet står sig, vad händer då? Det bästa vore om Alliansen kunde komma till en överenskommelse med Miljöpartiet i någon form. Något som säkrar en tydlig och hållbar regeringsmajoritet för de kommande fyra åren.
Samtidigt är det klart att det medför en hel del politisk vånda både för Alliansen och för Miljöpartiet. Även om det finns områden där det borde vara lätt att komma överens.
Av spelet hittills kan vi konstatera att de båda språkrören känner sig bundna av ett stort mått lojalitet till S-ledaren Mona Sahlin. Det var hon som öppnade dörren för dem till en eventuell regering. Det gjorde aldrig Göran Persson. Att hoppa av det partnerskapet efter första bästa flirt från Alliansen kan då inte komma på fråga.
Det som är anmärkningsvärt är att avståndstagandet till Alliansen sker i så pass skarpa ordalag från MP-ledningens sida. Trots att det inte var så länge sedan MP byggde sin identitet på att vara fristående från höger och vänster.
Alternativet är att regeringen får förlita sig till det budgetsystem som är specialtillverkat för att passa regeringar som styr i minoritet. Även om det var tänkt för enpartiregeringar och inte allianser.
En sådan ordning kommer att innebära att regeringen riskerar att förlora fler omröstningar i riksdagen än vad den gjorde under de senaste fyra åren. Det gör att regerandet blir lite stökigare. De gånger SD och de rödgröna röstar lika, kommer regeringen att få vika på foten. Men det lär inte vara frågor som sätter regeringsmakten på spel. För då väntar i förlängningen nyval.
Det är ingalunda givet att ett sådant skulle gynna de rödgröna.