Syftet verkar ha varit att uppmärksamma en outtalad press på föräldrar att ha sina barn så kort tid i förskolan som möjligt. Den pressen skulle kunna leda till problem i samhällsekonomin och försvåra för jämställdheten om det var mammor som i huvudsak tvingades sluta tidigare. Barn som stannar kortare tid i förskolan påverkar förstås också behovet av personal.
Detta är sett ur ett ovanifrånperspektiv. Men om föräldrar känner sig tvingade att gå ner i arbetstid för att hämta sina barn tidigt, är det ett allvarligt bekymmer. Det skulle vara tecken på stora kvalitetsproblem i förskolan. Nyckelordet är tvingad. För heltidsarbetande föräldrar vore det ett verkligt mardrömsläge. Att lämna först och hämta sist. Fast den debatten blev nu inte särskilt omfattande.
I stället utvecklades detta mer till en outtalad anklagelseakt mot föräldraansvaret som gjorde avtryck i vardagssamtal och sociala medier.
En kollektiv skuldbörda förmedlades till föräldrar med barn inom barnomsorgen. De som hämtade lite tidigare om dagarna, skulle inte få tro att de gjorde något bra. De som hämtade efter en full arbetsdag skulle känna att de inte gjorde tillräckligt för sina barn.
Plötsligt var det uppseendeväckande att säga att jag är en bra förälder och jag arbetar heltid medan barnen är i förskolan.
Jante regerar.
Sensmoralen i rapportens svallvågor blev att det är negativt om föräldrar hämtar sina barn tidigt. Då försvagas nämligen resurserna till barnomsorgen. Ett sådant resonemang är barockt, eftersom det utgår från att barnen är till för förskolan och inte tvärtom. När det egentligen tydligt måste sägas att ingen är en dålig förälder för att man hämtar tidigt eller sent på förskolan.
Avsätt Jante.
För många kan ledig tid sägas vara något dyrbart. Om någon säger att ”jag hämtar barnen lite tidigare än förut”, är det få som svarar ”så tråkigt för dig”. Om sedan allt fler i en bekantskapskrets talar om att de tar ledigt, flexar eller går ned i tid för att hämta barn, är det inte konstigt om det blir till en trend. Så länge valet är fritt, är detta inget bekymmer. Regeringen vill säkert passa på att i sammanhanget påminna om arbetslinjens förtjänster och varna för risken för kvinnofällor med långsiktiga följdverkningar. Men möjligheten att själv kunna prioritera mellan arbetstid och fritid, är guld värd.
En del i Kommunals budskap är att inte glömma bort behovet av barnomsorg på kvällar, nätter och helger.
Nattis är inte konstigare än dagis.
Helt rätt.
Just därför är kritik mot korta eller långa barnomsorgstider missriktad. Tiden där alla föräldrar tvingades följa industrisamhällets stämpelklockor är förbi. Föräldrars och barns behov av förskoletid är helt enkelt skiftande.
Det förskolan måste ta ansvar för är att erbjuda en pedagogiskt stimulerande och trygg miljö för barnen, oavsett om de är där heltid eller halvtid, dag, kväll eller natt.
Ingen förälder ska behöva anpassa sina barnomsorgstider av oro för att barnet inte ska få den omsorg som det behöver i förskolan.