Kilen är kolsvart när vi inträder. Spelplats i mitten och publiken sitter på gradänger längs långsidorna i de tre och en halvtimme (med en paus), som Nattvarden varar. Noréns tidiga teman återkommer: modersproblematiken, längtan efter den bekräftelse som kan kallas kärlek, parets eviga dans runt sex och beroende. Regissören Björn Runge har jobbat mycket med film och det känns i uppsättningen, i rytm, ljud och ljus. Skådespelarna bär myggor som gör ljudet samtidigt extremt närvarande och distanserat.
Scenen är ett vardagsrum med designade möbler. Här bor John och Charlotte, ett par med ett yttre som är välklätt men med ett inre som blir alltmer avklätt. Den inte minst viktiga möbeln är bordet med flaskor, ett altare för alkohol. I motsats till det transformerande nattvardsvin som ska intas i försiktiga klunkar, dricks här kopiöst. Noréns åttiotalsdramatik är existentiell grundforskning som har naturalistiska drag med rötter i traditionen från Edward Albee och Eugene O´Neill.
John och Charlotte har kommit hem efter hans mammas kremering. Telefonen ringer, det här är innan mobilernas genombrott, och i den svarta knapptelefonen hörs ett barns röst. Hon är elva år, hon är ensam och den kontakt hennes pappa har med henne är en avlagd telefonlur. Hon kan ju ropa i den.
Här är smärtpunkten idag, i mina ögon. Det övergivna barnet, fortfarande ett ämne som är brännande aktuellt, inte minst i ett samhälle med högt tempo och överbelastade daghem. Varför inte vända blicken utåt också?
Nattvarden håller sig i vardagsrummet där Johns bror Allan, spelad av Jacob Nordenson, och hans fru Monica också infinner sig. Parturerna tar vid och alla fyra spelar verkligen bra. Samuel Frölers John och Anja Lundqvists Charlotte är lysande. Ändå blir Nattvarden en för lång föreställning, som känns mer nattstånden än drabbande. För många upprepningar, plågsam sexism och tröttsam narcissism. Har vi inte passerat det här nu? ”Allt blir bara ett nytt kapitel i boken Mamma”, säger Charlotte.
Är det inte dags att vända blad?