Skitstöveln byggde ett nätverk med 500 miljoner användare, för att hämnas en tjej som inte ville ha honom. Någon har sagt att Facebook är ett sätt att samla vännerna som vi inte länge har. Det är en klok beskrivning av ett fenomen som i över fem år har visat människans bästa, och sämsta, sidor.
Hundratusentals åsikter har sagts och skrivits om Facebook. I valrörelsen blev hajpen runt sociala medier nästan löjlig. Alla politiker skulle vara synliga – även om uppdateringarna sällan gav mer än olika varianter av omöjliga särskrivningar. Mer spännande, än enskilda politikers felstavade statusuppdateringar, torde vara politikens svårigheter att anpassa sig till vad som ligger bakom Facebooks enorma framgång.
Konceptet bygger på den mänskliga rädslan över att inte få vara med. Det är inte själva informationen som är drivande, utan skräcken för att missa vad andra skriver.
Tänk fårskock. Mark Zuckerberg är 2000-talets fåraherde: nörden som inte fick vara en del av skocken, kom på att han kunde styra den. Facebooks grundare begrep att människan karaktäriseras av att hon beter sig som individerna i hennes närhet.
Vi bara tror att vi är unika. I princip avgör vänner, vänners vänner och vännernas vänners vänner våra individuella val. Har du vänner som gillar att klä sig i grönt, ökar chansen att du köper ett par gröna byxor. Har du vänners vänner som spelar schack, ökar möjligheten att du blir en hyfsad shackspelare. Och ju fler av dina vänners vänners vänner som lider av fetma, desto större är risken att du själv blir fet.
Människan är resultatet av sina relationer. Därför borde politiken fokusera mer på relationerna mellan olika människor – och mindre på individen eller kollektivet. Men varken liberalismen, konservatismen eller socialismen erbjuder några svar på hur politiken ska utformas i nätverkssamhället.
Ta den aktuella debatten om cannabislagstiftningen, och alla festbilder på Facebook med unga vuxna som nyttjar drogen, som exempel. Det är varken de enskilda individerna – eller cannabisen som konsumeras, på mina vänners vänners festbilder – som är folkhälsopolitikens stora utmaning.
Utmaningen är om politiken över huvud taget kan bekämpa alla bilder som dokumenterar vad som händer: uppklädda, snygga och glada människor – som gillar att röka cannabis – får sina vänners vänners vänner att göra samma sak. Vem vill inte vara gladast på festen?
Den misslyckade cannabisbekämpningen fungerar som ett bra exempel på ett politiskt område, i vilket lagstiftarna behöver fundera mer över nätverksamhällets karaktär, innan nya lagar stiftas. Om partierna menar allvar med att få ner cannabiskonsumtionen, bör lagen i princip låta folk röka i fred. Ju ensammare, desto bättre. Insatserna borde helt inriktas på att inte få rökarens nätverk att börja röka.
I teorin bör alltså lagen gå minst lika hårt åt individer som delar bilder av cannabisrökning, som åt hon eller han som langar eller röker – vilket självklart inte är möjligt i praktiken, eftersom sådan lagstiftning medför omöjliga inskränkningar i yttrandefriheten. Och i brist på en bättre cannabispolitik sitter vi här med en kristdemokratisk folkhälsominister, som försvarar illa fungerande morallagar.
Dilemmat är djupt olyckligt. För kan vi dra någon som helst slutsats av filmen om Facebook är det att människans agerande är mer logiskt än moraliskt.