Nicole Krauss låter möblerna tala

Det är en trendig, men samtidigt lite kulturkonservativ romantisering av dåtiden, som förstås grundar sig i ett intresse för förfädernas historia.
I synnerhet de europeiska uppbrottsberättelserna vars tyngd och svärta, på lagom avstånd, blir en behövlig motvikt till all glättig mainstreamkultur.
Därför känns också Nicole Krauss roman ”Det stora huset” så ypperligt typisk för författarens hemstad. Det är en bok som behandlar kollektiva minnen och sorgen hos människor som genom decennier tvingats isär av krig, tysthet och tvång – och som dessutom har en tung, ruvande möbel som sitt sammanhållande element.
Detta otympliga skrivbord vandrar från land till land och från bostad till bostad, ständigt besjälad av sina ägare, varav åtminstone två är författare.
Först av alla möter vi berättaren Nadia, bosatt i just New York, som får adoptera skrivbordet av en stilig chilensk poet, som sedermera blir avrättad. Därefter hoppar historien smidigt och utan att bekymra sig om huruvida läsaren hänger med eller inte (det gör man, med lite ansträngning), till Israel och en far som aldrig lyckas nå fram till sin son.
Perspektivet fortsätter sedan att skifta mellan dessa, en pensionerad litteraturvetare som är gift med en exilförfattare, en amerikansk studentska i Oxford och en möbelhandlare som jobbar med att återföra pjäser som nazisterna stal från judarna, tillbaka till deras rättmätiga ägare. Själv vill han återskapa sin fars gamla arbetsrum, men ett
särskilt skrivbord fattas honom.
”Det stora skrivbordet” kan man tycka att boken borde ha hetat. Men romanens titel syftar på den talmudiska skola som kallades just ”Det stora huset”, och som grundades för att
i skriftlig form återskapa det som det judiska folket förlorade när romarna brände ner Jerusalem och templet som låg där. De lärda insåg att folket nu måste bygga upp sitt förlorade Jerusalem som en idé, en berättelse.
Precis som bokens möbelhandlare George Weicz försöker återskapa sin fars gamla arbetsrum, försöker människorna nu på varsitt håll möblera det stora huset som kanske är deras gemensamma identitet, historia, eller livet i sig.
Jag tolkar det som att Krauss vill formulera sitt största yrkesdilemma – att inte ens de som har berättandets gåva kan lyckas. Ingenting blir någonsin komplett. Någonting går förlorat längs vägen, ett val omöjliggör ett annat, och att leva innebär oundvikligen också att dö.
”Det stora huset” är ett skickligt hopsnickrat romanbygge med en oförutsägbar planlösning. Och skulle den på riktigt vara ett hus så skulle den också ha den där chica, småsunkiga stilen som jag nämnde i början. Snyggt, charmigt överlastat och med visdomar och formuleringar som stolta gamla möbler i varje hörn.
Trivs man där? Ja, det är ju en smaksak.