Nordman är djupt förankrad hos publiken

Det är frågor som diskuterats den senaste tiden i det på musikupplevelser helt utsvultna Gnesta. Nordman är nog det största namn som gästat byn sedan Östen med resten genrepade en turné på nittiotalets slut. Kanske inte riktigt, men det är lätt att få den känslan när man läser om grannkommunernas digra kulturutbud. Gnesta spelar inte direkt i samma liga, och därför får man vara glad att det faktiskt händer något någon enstaka gång. Om så än på privat initiativ. Nu kanske just Nordman inte är 2012 års hippaste bokning, men ändå.
Jo, Nordman lever. Och är vid tämligen god vigör. För att en gång för alla klargöra saken så är Nordman en duo bestående av Mats Wester och Håkan Hemlin. Och Hemlin är piggare än på länge, och långt ifrån de svarta rubriker som kantat hans karriär de senaste åren.
Med fullt band går Nordman på på utsatt tid. Med enkel folkrock charmar de från första ackordet.
Det man slås av är att Nordmans musik sitter djupt förankrad hos publiken. Maken till allsång har nog inte hörts sedan Winnerbäck gjorde sin senaste spelning. Det varma mottagandet de erhåller får duon att flera gånger stanna upp och bara njuta av ögonblicket.
Och det är inte så svårt att förstå varför. Nordman ödslar inte tid på att testa nytt material, det är en ren best of-show man bjuder på. Kända låtar avlöser varandra. Den folkloristiska ljudbilden från studioskivorna har hottats upp med tyngre rockkomp, där bas, gitarr och trummor likt en blöt filt ligger som grund. Och över detta får Westers nyckelharpa sväva fritt och ange melodin. Och den hörs verkligen också. Heder åt ljudteknikern.
Men det är ju förstås Hemlins speciella röst som är bandets signum. Han har en stil som är kul att se på. Lätt bakåtlutad håller han krampaktigt micken med dubbelfattning, och visste man inte att det var just en mick skulle man kunna tro att han med tillhygge var på väg in i ett slagsmål. Men just rösten är faktiskt en besvikelse. Den saknar den kraft och pondus som den en gång hade och når inte riktigt fram.
Nordman skulle tjäna på att någon gång bryta av helt, ta ner intensiteten och bejaka folkmusiken som trots allt ligger tillgrund för bandet. För de har mer och bättre harmonier än hela lördagens melodifestival tillsammans.
Det finns fortfarande en plats för Nordman, och dessutom är det väldigt befriande att uppleva den näst intill helt svartklädda publiken hoppa extatiskt och sjunga med i låtar om Näcken och älvor i tretakt.