I sydafrikanen Damon Galguts nya roman har E. M. Forster, själv författare till flera klassiska brittiska 1900-talsromaner, blivit romanfigur. "Arktisk sommar" handlar om två stora processer i Forsters liv: en konstnärlig, som leder fram till att han ger ut sin största framgång En färd till Indien 1924, och en privat, där han trevar sig fram i det förvillande landskap som hans homosexuella läggning placerar honom i.
Forsters namn förknippas säkert av många med bilden av Helena Bonham Carter som blir kysst på en soldränkt blomsteräng, eller någon annan minnesvärd scen ur de filmatiseringar som gjordes av "Howards End" och "Ett rum med utsikt". I verkligheten bodde Forster, som oftast kallades Morgan, i stort sett hela livet hos sin mor och hade ingen direkt erfarenhet av passionerade känslor mellan män och kvinnor. Så småningom skrev han romanen "Maurice", om kärlek mellan män, men den gavs ut först efter hans död.
Forsters liv är väldokumenterat, inte minst av honom själv, och Galgut använder sig flitigt av bland annat brev och dagböcker när han berättar. Det är bra för miljöskildringen och den historiska exaktheten, men när det dokumentära anslaget blir för starkt får fiktionen inte riktigt plats att breda ut sig. Huvudpersonen själv, den lite tafatte engelsmannen som inte vet vad han ska göra med sina oönskade känslor, är lite för tråkig som romangestalt, och det huvudsakliga spänningsmomentet (Kommer han att få till det med någon?) orkar inte bära ett så här pass ambitiöst bygge.
När Morgan väl gör vissa framsteg på kärlekens förrädiska domäner blir det ändå lite intressant. Relationerna kompliceras av att han själv är engelsmän och de män han åtrår i allmänhet inte är det. (En av dem är rentav en egyptisk spårvagnskonduktör.) Här, i det diffusa maktspelet som förstärker de allestädes närvarande skamkänslorna, speglas en hel del av det som Forster ville komma åt i "En färd till Indien", när han skrev om den inbyggda ojämlikheten i en värld som redan var på väg bort.
Damon Galgut har, förmodligen medvetet, valt att skriva lite grand som författare skrev för hundra år sedan. Ibland genererar det en sorts atmosfär, en nostalgi som känns njutbar i sig. Ibland bidrar det i stället till att boken helt tappar tempo och fastnar i en redovisande, repetitiv jargong.
För att få maximal utdelning av denna ganska ojämna roman bör man helst vara rejält insnöad på Forsters egna verk, och framför allt då "En färd till Indien", så att man kan pricka av de scener och företeelser som inspirerade honom på hans egna yttre och inre resor.