Jag är frusen, orolig och bara ett litet barn. Var är jag egentligen? Fortfarande i mammas mage? Är jag i ett fängelse? Eller kanske i ett korvbröd!
Jag har alltid velat ligga i ett korvbröd, det verkar skönt – fast det här kan INTE vara ett korvbröd, snarare motsatsen. Det luktar ju inte korv, det luktar faktiskt träd… eller nej! Papper! Nej. Det luktar kartong.
Jag testar att kika ut från lufthålen. Det är en gata. Jag står på en gata – i en kartong? Och varför har någon gjort hål i den? Kikhål eller!?
"Hjälp!?", jag hör mina ord: "Mjao". Och lite gnällande. Om bara en människa förstod vad jag sa, inte för att det är någon här ute. Jag tror att alla ligger och sover, så som de där varelserna gör, de sover på natten och är vaken på dagen.
Jag testar att ropa på hjälp en gång till, fastän jag vet att det inte hjälper. Eller kan det göra det? Jag hör hur några tassar kommer skuttande.
"Hallå? Vad är det som låter? En KARTONG? Kartonger kan inte prata. Eller?" Det är en tjejröst. "Hallå, galning! Hjälp mig!", skriker jag.
Djuret kommer upp med nosen i hålen. Hon sniffar. Mina morrhår nuddar hennes. Det gillar inte jag så jag rycker undan.
"Vad gör du häri?", undrar hon och sen börjar hon försöka gräva ut mig ut kartongen. "Inte vet jag, jag vaknade här", suckar jag. "Vad gör du här då?", undrar hon. "Jag sa ju nyss att jag inte vet, du då? Vad gör du här klockan 5 på morgon?", frågar jag. Äntligen välte hon kartongen.
Jag har inte tänkt på att till och börja med fråga vad hon är. Eller vem hon är. Jag ser in i hennes jätte gulliga mörkbruna ögon. "Är... du en katt…?!", utbrister hon oroligt. Hon ser ut som en avlång mus.
"Jag tror det. Vad är du?", frågar jag utan att svara på hennes fråga. "E-en Iller…", mumlar hon ännu mer oroligt. "Vad heter du?", frågar jag. "Isa", säger Isa kort. "Varför är du så orolig? Jag kommer inte döda dig!", skrattar jag och sätter mig ner. "Inte?", frågar Isa häpet. Jag skakar på huvudet. "Du räddade ju mitt liv".
Jag ser på Isa, hon är ungefär lika stor som jag. Eller i alla fall på längden, men jag är ju bara en unge så jag kommer nog bli trippel- dubbelt så stor! Vad ska jag göra med dig?, suckar Isa. Jag kan ju inte bara lämna dig här Jag lägger huvudet på sned.
"Vi måste hitta någon som vill ta hand om dig!", bestämmer sig Isa. Jag rycker till och ställer mig upp. "Vadå!? Nej! Jag vill tillbaka till Molly! Ingen annan!", skriker jag. "Molly? Vem är det?", frågar Isa. "Min ägare!", skriker jag en gång till. Jag undrar varför jag ens skriker.
"Ägare, men lilla gubben, då förstår jag nog…", suckar Isa och tar ett nytt andetag för att fortsätta prata men hejdar sig. Hon vill nog inte göra mig ledsen. "Fortsätt…", säger jag.
… "Ägare, har dig när du är en liten bebis, då är du gullig, jag tror nog att Molly tröttnat på dig." "Men jag är ju fortfarande en unge!", säger jag och snyftar till. Isa ser hur mina tårar försöker pressa sig ut och att hela ögonen blir våta. "Det behöver inte vara sant!", säger Isa och försöker trösta mig.
Jag lägger huvudet på sned igen. "Jo – du har säkert rätt. Molly hade inte slängt ut mig på gatan i en kartong om hon ville ha kvar mig". Isa nickar instämmande. "Men du, jag ska lära dig allt jag kan, sen kan vi försöka hitta någon som vill ha dig", säger Isa och ler. Jag ler tillbaka. Fast jag fattar inte vad hon ska lära mig.
Isa har tagit mig till en liten gränd här i stan. Det är en vält, tom sopptunna med en trasig filt i, bredvid står en grön gammal katt matskål – fast den är tom. "Är det här du bor?", frågar jag.
Isa nickar nöjt. Som om det är fint, som att det är det bästa stället, men det är det inte. Molly var det bästa som fanns… Jag snyftar till igen och försöker att inte tänka på Molly, hon är borta nu – för mig i alla fall.
"Folk börjar vakna, vi kanske borde ta en tupplur", säger jag och går in i spptunnan utan att få ett svar av Isa. Hon ser på mig medan jag försöker känna mig hemma. Sen skuttar hon till mig och lägger sig mot mig. Jag ligger avlångt, på sned med huvudet utåt. Och Isa ligger mot min mage. Jag sluter ögonen och försöker somna, inte för att det går, jag har inte förväntat mig det.
Efter ungefär 1 timme ligger Isa fortfarande och snarkar. Folk har börjat gå ut. Fast de ser inte oss, det är en liten springa som jag själv ser genom.
Tänk om Molly skulle gå förbi där, och märka att lådan inte är kvar, hade hon blivit ledsen eller glad? Hade hon letat efter mig eller sprungit och skaffat en ny katt? Jag vill resa mig upp och slicka lite ur slasket som är gjort av den gamla snön, fast det är äckligt där och jag brukar ju dricka ur kran, eller så slickade jag lite i Mollys gröt, och kanske ibland hur hennes saft!
Och ibland fick jag äran att smaka hennes korv! Det var verkligen perfekt! Molly brukade säga att jag var ett matvrak! Jag reser mig upp av ilska och råkar väcka Isa. Sopptunnan skramlar och börjar rulla iväg! Jag hoppar ur den, samtidigt som Isa reser sig för att springa ut men ramlar ner igen! Det ser rätt kul ut!
"ISA!," skriker jag. Isa skriker också. Jag springer efter så fort jag kan, vägen är inte så lång och det är inte några människor på den här gatan – det är tur. Jag springer så snabbt jag kan medan sopptunnan hoppar över de små sprickorna. "ISA JAG KOMMER!", skriker jag med Isa ropar på hjälp.
Jag kommer ikapp sopptunnan och ser att hon springer i den, som ett springband. "HJÄÄÄLP!" Jag springer förbi soptunnan och ställer mig ca 3 meter framför den, Varför gör jag såhär? Redan försent. Soptunnan rullar in i mig så att den stannade. Isa kommer springande ut från den och tackar mig.
"Tack Katten... vänta lite… Vad heter du?!" Jag sväljer." Jag har inget namn än, vad jag vet…", mumlar jag. "Hm.. då ska vi se… Du är fantastiskt modig! Och jag tänker kalla dig för Zorro! Om det är okej för dig alltså…!", bestämmer Isa. Jag tänker. Och sen nickar jag.
"Zorro, tack ännu en gång! Du riskerade ditt liv för mig!", utbrister Isa. Japp det gjorde jag, och känner mig stolt. Nu har jag räddat Isas liv, och Isa tog ut mig från kartongen, alltså räddade hon mig med.
Nu vill Isa lära mig lite saker som hon tycker man bör kunna. Till exempel jaga. "Så, du ska alltså försöka greppa tag i det här snöret Det är inte svårt. Inte alls." Jag är ju en kattunge.
Isa börjar rycka i repet och självklart springer jag efter. Hon drar det från sida till sida. Och jag hoppar från sida till sida. Vänster höger, vänster höger. Inte för att jag vet vilket som är vänster och höger. Jag böjer mig framåt och spetsar fram öronen medan tråden slingrar sig fram och tillbaka. Sen hoppar jag på den. Det bara blir automatiskt att jag springer efter snöret. Jag förstår mig inte på tassarna ibland.
När jag och Isa är på väg för att sova märker vi hur snön börjar falla. Jo, jag har nog inte berättat det, men det är faktiskt snart den där dagen då man kan slicka prinskorv från golvet! Sen kommer en röd cirkel in i huset och ger oss presenter. Tror det kallas för Kul-afton.
Jag har bara inte tidigare nämnt snön sen nu för er. 3 män går på stora gatan längre bort. De har med sig en säck tror jag. Och en stol. Den tjockaste mannen ställer stolen på ett bekvämt ställe. Den andra mannen ger påsen till tjockisen. Nu märker jag att tjockisen har på sig röda kläder. Är han tomten?
Jag vaknar av att folk kommer gående på gatan till den där tomten som sitter på stolen. Ett barn sitter i tomtens knä och säger vad han önskar sig på kul-afton. Jag ser Isa stå bakom ett låssaspaket som står bredvid tomten.
Isa vad gör du?!, viskar jag när jag kommer fram till henne. Vi båda hör förskräckt hur ett barn skriker: MAMMA Kolla katt! Katt! Kolla! Jag och Isa ser på varandra, sen försöker vi springa. Men det är någon som lyfter upp mig. Det är en människa, en flicka.
Hon ser ut som Molly, men det är inte hon. Jag rör mig inte ur fläcken, medan jag hoppas att hon inte ser mig. Hej gulliga lilla katt, säger hon. Okej hon har sett mig. Jag försöker att hoppa ner från hennes famn, fast det går inte så jag piper efter hjälp. Mjao, Mjao, skrattar flickan. Sen blir hon allvarlig.
Var är din ägare?
Jag vet inte, säger jag. Du, jag kan inte kattspråk!, flickan skrattar igen. Du får nog följa med mig och få lite mjölk, säger hon sen.
Ett år senare
Jag ser på Sofie som sitter och öppnar sin julklapp, det är en docka. Sen sänker jag ner huvudet i min mjölk. "Åh, mamma vilken fin!", utbrister Sofie.
Sofies mamma svarar inte. Hon bara ser på Sofie och ler. Dockan var Sofies sista present. Hon hade också fått 200 kronor, en borste och en dyr väska. Jag hoppar upp i hennes famn och kurrar. "Fast du Zorro är den bästa presenten man kan få", säger hon och pussar mig på huvudet.
Jag gosar i hennes ansikte. Samma kväll knackar det på dörren. Jag springer till den och Sofie öppnar. Där står Jacob, Sofies bästa vän. Och bredvid honom sitter Isa. Jacob och Sofie börjar prata, och jag börjar med att lägga huvudet på sned.
"Var det god korv?", skrattar Isa. Hon är vuxen nu. Jag nickar. "Jättegod" Vi börjar prata om vad Sofie fått för presenter. Sen vad Jacob fått. "Minns du när jag rullade ner från backen i soptunnan?", skrattar Isa. Jag skrattar. "Ja, du såg jätterolig ut".
"Jag har kvar ett ärr från kanten av soptunnan", säger Isa allvarligt. Jag ser förskräckt ut. "Förlåt för att jag reste mig så hastigt…", mumlar jag. "Det är lugnt, det kommer ju vara ett minne för livet", säger Isa och ler.
Sen går vi in till vardagsrummet. Jacob och Sofie sitter i soffan och pratar. Vi båda hoppar upp i ett varsitt knä och lyssnar på pratet. Men jag är för upptagen att tänka på Isas ärr. Jag vill också ha något som påminner mig om Isa, för hon kommer alltid vara min bästa vän.
Ett stäpp framför mjölken, ett stäpp framför korven, och ett stäpp framför Sofie.