Nu är det dags att dra ner ridån i Peabhallen, NH
Det är just nu mera underhållande och frejdigt anfallsspel än på många år. Vi får gå tillbaka till Jens Hellgrens svindyra forwardsbesättning för att hitta liknande kreativitetskänsla som de senaste fem NH-perioderna.
Låt vara att NH-anfallaren Jörgen Rickmo, som har knästabiliserande skydd på båda benen och enligt egen uppgift ser ut som Forrest Gump utan benskydd och damasker, är en av få NH-spelare som frekvent tacklar motståndarna.
Det fysiska spelet där det ingår att sortera bort motståndare framför egen målvakt måste bli klasser bättre om NH ska kunna nå playoff.
Men NH-tränaren Alexander Beliavski har en rätt skön attityd:
Jag tyckte mig se att publiken tyckte att det var en rolig match. Och det är ju egentligen det viktigaste med hockey.
Och Beliavski har gjort spelet roligare. Nästan mera lettiskt än när NH hade tre letter på isen. När lagets förstafemma kryddad med en just nu het Niklas Olausson lirar powerplay sitter passningarna på bladet. Det är inga vobblers. Mest bara hårda precisa passningar. Med lite flera avslut hade NH vunnit mot Växjö.
Vad ska man då göra för att göra atmosfären tajtare? Det är dags att dra ner ridån för den bortre kortsidan. Ungdomar med gratisbiljetter får plats på flankerna. Med ett jättelikt draperi för kortsida och spelargång skulle även knappa 1?500 som igår märkas betydligt mera.
Därmed skulle också klacken få en mera central position. I de många fredagsmatcherna skulle NH support kunna dra med sig resten av publiken.
Som hallen används nu ger 400 IFK Nyköping-supportrar i Sporthallen fyra gånger så bra stämning som fyra gånger så många NH-supportrar.
När alla väl sitter tätare vill jag också höra låtar som Iggy Pops Passenger, Seven Nation Army med The White Stripes och så 22 Pistepirkko när en finländare gör mål. Typ.
Närvarokänslan skulle öka sådär sju snäpp.
Så jobbar vi med nyheter