Det Ă€r högsĂ€song pĂ„ gymmen nu. NyĂ„rslöften eller ej â det Ă€r första dagen pĂ„ resten av folks liv och det behöver sĂ„klart inte vara fel. Som motivation att börja med en ny vana kan en nystart vara sĂ„ god som nĂ„got.
Den bĂ€sta motivationen för mig Ă€r dock nĂ„got helt annat. Dyker det upp unika tillfĂ€llen kan jag inte lĂ„ta bli. Finns risken att de aldrig kommer tillbaka mĂ„ste jag utnyttja dem â och jag Ă€r inte dummare Ă€n att jag satt i system att lura mig sjĂ€lv.
Möjligen kan min ânu eller aldrig-trĂ€ningâ ha sina brister pĂ„ den sistnĂ€mnda punkten
Bor jag pĂ„ hotell sĂ„ anvĂ€nder jag alltid gymmet, med just motivationen att jag antagligen aldrig mer kommer att ha tillgĂ„ng till det igen. Hotellgym Ă€r sĂ€llan speciellt roliga, men det hör liksom inte dit. Jag lyckas lura mig sjĂ€lv i alla fall. Samma sak med de gratisveckor pĂ„ gym som dĂ„ och dĂ„ dyker upp. Med vetskapen att jag bara har en vecka pĂ„ mig gĂ„r det inte lĂ€ngre att skjuta upp trĂ€ningen. Ăven om jag tĂ€nkt att bli medlem tĂ€nker jag inte pĂ„ det â dĂ„ försvinner ju den extra motivationen.
SkidĂ„kning och lĂ„ngfĂ€rdsskridsko Ă€r ânu eller aldrig-trĂ€ningâ stĂ€lld pĂ„ sin spets, Ă„tminstone för sörmlĂ€nningar. LĂ€gger sig isen eller snön finns det inte sĂ„ mycket att vĂ€nta pĂ„. Att skjuta upp turen till i morgon Ă€r oftast förödande, dĂ„ kan allt vara förbi.
Det sĂ€gs att den bĂ€sta trĂ€ningen Ă€r den som blir av. Det sĂ€gs Ă€ven att det viktigaste med den Ă€r att den blir regelbunden. Möjligen kan min ânu eller aldrig-trĂ€ningâ ha sina brister pĂ„ den sistnĂ€mnda punkten.