Nu har alla vänner blivit så stora
Jag har, åter igen, packat resväskan för att bege mig söderut till varmare breddgrader. För att bli lite klokare, lite varmare och komma mycket närmare min stora kärlek. Linköping får bereda plats, för nu ska jag se den stora världen.
I drygt två och ett halvt år har jag ingått i S.N.U.S-redaktionen och det har varit intressant, förbannat skoj och en hel del försenade lämningar. Nu byter jag pennan mot kexchoklad och titeln från sörmlänning till östgöte.
Man förändras en hel del från ett år till ett annat.
För ett år sedan bodde jag och min dåvarande pojkvän/nuvarande bästa vän i en etta i Stenkulla, med Ingo. Jag arbetade på Slakthuset, som alltid, och lyssnade helst på Thåström eller Frank Zappa.
Vilket jag fortfarande gör, om än inte
lika ofta. Lyssnar på Thåström och
Zappa alltså.
Nu har alla vänner blivit så stora, helt plötsligt. En del vill skaffa barn, någon ska åka utomlands och jag flyttar till Linköping. Kanske är det ett sista försök att revoltera. Tonårsrebell.
Mitt sista tonår är i antågande och hur mycket jag än tjatar om att jag minsann inte ska bli vuxen så känns det som om vuxenvärlden kommer närmare och närmare ändå. Jag har uppenbarligen ingenting att säga till om i det här fallet.
Att bli vuxen är nog en av de få sakerna i livet jag aldrig riktigt önskat att jag skulle bli. Det känns som om livet tar slut då. Eller, i alla fall det roliga med livet. Att behöva oja sig för andra, passa tider och betala räkningar i tid, det kan väl aldrig vara skoj?
När redaktör Rydén ringde mig en vacker höstdag, året var 1999, och sa att jag fick börja som S.N.U.S-reporter så var jag själaglad. Då ville jag arbeta kvar till pensionen.
Nu är läget ett annat. Jag ger upp ett av de bästa jobb jag haft, kanske till och med det bästa, för att flytta till en helt ny stad.
Kan det vara så att jag faktiskt har blivit lite herregud, vad är det för ord jag tar i min mun
vuxnare? Jag passar inte att arbeta kvar på S.N.U.S.
Tragiskt, men sant.
Det är dags att det kommer nya, fräscha och mer ovuxna reportrar och tar min plats. Nenne har blivit stor.
Hur jag ska klara mig som nästan vuxen? Det har jag inte löst ännu. Hur ni ska klara er utan mig? Kom igen. Sluta tjura. Tänk på mig då. Jag kommer att ha alla mina favoritvänner, och alla andra, 11 mil bort. Min familj, min favvo-Malin, Junkie och Ching, alla kommer att bo otroligt långt borta.
Det är inte er det är mest synd om. Ni överlever utan mina vägledande ord och tankar. Det kan kännas svårt just nu, men ta det lugnt. Ni kommer att hitta en ny ledstjärna i era liv. Och rätt som det är, en vacker dag, kanske vi ses igen.
Det är i alla fall inte bra att klamra sig fast och helt förlita sig på någon annan. Ensam är stark.
Och en sak är säker; jag kommer att sakna er minst lika mycket som ni kommer att sakna mig. På återseende, gott folk...
Så jobbar vi med nyheter