I morgon (22/7) har ett år gått sedan terrordådet i Oslo och massakern på Utöya. Då gick många av oss till sängs med nyheten att upp till tio personer kunde ha dödats av en ensam gärningsman. Morgonen därpå talades det om närmare 100, det värsta terrordådet i Norden sedan andra världskriget.
Under det gångna året har rapporteringen till stor del handlat om gärningsmannen, Anders Behring Breivik. Den norska förundersökningen har noggrant analyserat Breiviks telefonsamtal, internethistorik, kortbetalningar, bilresor, ja hela hans liv. Ingenting i det 60 000 sidor långa materialet pekar på att Breivik fått hjälp med sitt attentat. Han är en ensam gärningsman, vilket gör honom särdeles unik.
Andra terrordåd, som elfte september och självmordsbomberna i Londons tunnelbana 2005, har överraskat genom de enkla metoder som använts. Samtidigt har de utförts av radikala extremister med tydliga kopplingar till välkända terrororganisationer. Breivik däremot, satt själv på sin gård med internetuppkoppling ut mot omvärlden. Halvfärdiga och motstridiga argument från olika bloggar klipptes och klistrades in i hans manifest. För att träna skjutning spelade han tevespel. Att en infödd norrman i sin ensamhet kunde planera ett så fasansfullt dåd chockerade omvärlden.
Många debattörer har påstått att en sådan gärningsman är omöjlig för samhället att nå. Det är en sanning med modifikation. Norsk säkerhetstjänst har sedan Utöya arbetat alltmer intensivt med att identifiera likartade riskpersoner. De som skriver hotfulla inlägg på rasistiska forum söks upp för samtal och diskussion. Men ett demokratiskt samhälle kan aldrig gardera sig helt. Andra värden som demokrati, personlig integritet och frihet får inte offras i kampen mot terrorismen.
Politiskt och opinionsmässigt har Utöya fått häpnadsväckande liten effekt. Svenska folket har nästan aldrig tidigare varit så obekymrade för terrorism som nu, enligt SOM-institutets årliga mätningar. 31 procent är mycket oroade för terrorhandlingar, mot 60 procent efter elfte september. Sedan mätningarna började 1986 har siffran varit lägre enbart år 2000. Andra terrordåd har påverkat svenska folket betydligt kraftigare. Kanske visar det på en avtrubbning, kanske är det en sund reaktion.
Trots Utöya är terrorhandlingar fortfarande sällsynta i vår del av världen. Mätt i antalet döda står Nordens länder inför större utmaningar i att minska trafikolyckor, överviktssjukdomar och alkoholrelaterade dödsfall. Svenska folket är mer oroade för klimatförändringar och organiserad brottslighet än för terrorister. För de närstående är terrordåd ett hemskt sätt att se någon bli bragd om livet på, men samhället måste också kunna sätta händelsen i perspektiv.
Att utropa krig mot terrorismen är att tappa fattningen.
Såväl svenska som norska politiker förtjänar beröm. Terrordåden har under året som gått inte blivit ett slagträ i debatten, har inte använts som argument för nya övervakningslagar och har inte utnyttjats för att tysta ner debatter. Enbart ett fåtal undantag visar på motsatsen. Istället har politikerna valt att tala om mer öppenhet och om vikten av demokratiska samtal.
I helgen har AUF, det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet, i Akershus åter samlats för sommarläger. Precis som tidigare år kommer de att diskutera politik, lyssna på föreläsare och umgås med vänner.
Utöya finns i deras minnen, liksom i våra. Samhället som helhet vandrar dock vidare som förut. Så bör det också vara.