Nu vågar hon vara sig själv
När Patricia Tudor-Sandahl fick diagnosen cancer förändrades hennes liv. Från att ha jobbat, jobbat och jobbat gick hon till att fråga sig själv vad som egentligen är viktigt i hennes liv. I dag har hennes skrivande ändrats och hon prioriterar annorlunda.
Kvällen till ära ska hon försöka förena två teman i hennes skrivande. Det första; betydelsen av relationer och vad livet gör med oss som barn är något hon har varit intresserad av länge. Det är också om detta hennes fem första böcker handlar. Det andra temat, är den förlorade glädjen. Det hon började skriva om efter sin sjukdomsperiod, och det den senaste boken En given väg handlar om.
Vi lever under vår potential. Det är inte det att vi inte är duktiga, för det är vi, men vi vågar inte vara människor fullt ut i dag.
Men vi börjar inte i dag, utan går tillbaka till fyrtiotalets och krigets England. Patricia Tudor-Sandahl växte upp i ett arbetarklasshem där våld var en vanlig ingrediens. Samtidigt uppfostrades hon på religiösa värderingar och få gå i katolsk klosterskola.
Något som har följt med henne från barndomen, är vetskapen om att man aldrig är ett offer och en stark upplevelse om att det är möjligt att ta sig genom svåra saker. Egenskaper som är bra att ha.
Jag önskar bara att jag hade vetat det tidigare. Det har tyvärr tagit mig ett helt liv att upptäcka det.
Så småningom kom hon till Sverige och utbildade sig till psykolog och psykoterapeut. Att valet föll på psykologi är knappast någon slump, säger hon.
Man letar ju efter svar från sina egna erfarenheter. Jag tror att många som väljer mitt yrke gör det för att de har något att bearbeta. Till exempel så har jag skrivit de böcker jag själv har behövt läsa.
Som efter sjukdomsperioden, då hon gick in i en djup depression av att befinna sig och vara ensam i gränslandet mellan att vara sjuk och frisk. Hjälpen blev boken Ett himla liv, om hennes eget liv. Den blev som en sorts vändpunkt.
Efter det har hon levt med mer eftertanke och hennes författarskap har förändrats.
Det kan låta banalt, men jag vågar vara mig själv i dag. Jag skriver om det jag vill nu.
Hon menar att fler borde göra det. Att vi inte smakar på allt som är möjligt. Att vi går omkring med en gnagande känsla av det finns något mer, men vi tittar inte in i oss själva för att finna glädje utan tror att vi måste jaga den hela tiden. Att vi måste skaffa mer prylar, jobba mer.
Men hur ska vi få tid till att lyssna inåt när allt går på rutin, eller livet rasar på i 210 kilometer i timmen?
Det handlar inte om en sak till att skriva upp på sin att göra-lista. Det handlar inte om tid, utan att det i viss mening kanske är bekvämt att inte se det som pågår under ytan, förklarar Patricia Tudor-Sandahl.
Själv ser hon till att var femte vecka vara alldeles ensam och få tid för sig själv. Men hon menar inte att det är vad alla ska göra. Var och en måste hitta sitt eget sätt att upptäcka det som finns inom dem.
Jag tror att människor är mer desperata att finna lyckan i dag. Vi har allt, men vi mår inte bättre för det. Och undersökningar visar att lyckokurvan går ner samtidigt som välståndskurvan går upp.
Vad ska vi då göra för att hitta glädjen?
Jag tror att det är viktigt att vi inser att vi inte kan kontrollera allt. Vi måste få tid för att förundras också. Den riktiga glädjen är en livshållning, till skillnad från lyckan som oftast är villkorlig.
Så jobbar vi med nyheter