Först är det öde längs de små grusgångarna. Sedan kommer solen fram och en efter en tittar några av dem som har kolonilotter på Jogersö ut. Säsongen trevar i gång med försiktiga kliv.
– Nu kliar det verkligen i fingrarna, men man får behärska sig lite. En del torra växter är bra om de får vara kvar som skydd för de frostnätter som kanske kommer, säger Håkan Lövgren.
På altanen har han tagit fram ställningen till sin hängmatta.
– Jag längtar verkligen till att få komma hit och lägga mig i hängmattan, säger han.
Den lilla stugan har gått i arv – och varje generation har byggt ut den något.
– Min farfar byggde den för över 110 år sedan. Någon gång på 1970-talet flyttades den hit från Dalgången, när motorvägen byggdes, säger Håkan Lövgren.
Nu är det en dörr som ska bytas och Håkan bär in virke som han införskaffat för ändamålet. På avstånd hörs en moped.
– Nu kommer nästa kolinist. Det börjar röra på sig nu. Det beror mycket på om det blåser kallt eller inte, säger han.
Grannen Ann-Marie Olssons stuga lever också sitt liv efter säsongerna. Den släpper inte in henne på vintern.
– Stugan sjunker på vintern. Det är ju gammal sjöbotten det här, och då får jag inte upp ytterdörren. Sedan när det blir varmare, då stiger den lite och jag kommer in igen, det är verkligen en jättegammal stuga, berättar hon.
Hon är gott och väl uppe i pensionåldern, men var här redan som barn.
– Jag känner alla grannar, en del från när jag själv var barn. Det är samma folk som är kvar och jag har vuxit upp med dem. Visst är det mycket jobb, men det jag gör här gör jag av egen kraft. Det är rogivande.