Ny röst för konstnärer

Bildkonstnären Kerstin Pettersson bor i Laxne utanför Gnesta. I 20 år har hon haft konsten som yrke. Hon skapar med akryl, olja, akvarell, blyerts, collage och blandteknik. Förra hösten var hon med om att bilda Riksorganisationen Konstnärsalliansen (ROKA).
En protest? Javisst. Konstnärerna i styrelsen har en del att säga om läget i svenskt konstnärsliv. Kris är ett av orden de använder.
Konsten glider allt längre bort från allmänheten. Det finns en liten klick som sitter och bestämmer vad som är konst och inte, säger Kerstin Pettersson.

Den statliga kulturpolitik som förs ger hon heller inte mycket för.
Det är många fina ord, men tittar man på realiteten är en bildkonstnär bäst som död i dag.
I det allra första numret av Artär, ROKA:s egen tidning, radar Kerstin Pettersson upp exempel efter exempel som visar att varken skattetrycket eller trygghetssystemen är avpassade efter konstnärernas vardag.
Egna företagare beskattas hårt och de avdrag som man får göra för exempelvis arbetsplats i hemmet och arbetsmaterial är för snålt tilltagna. En konstnär som har låga inkomster får också låg ersättning vid föräldraledighet eller sjukskrivning, vilket slår extra hårt mot kvinnor. En konstnär som blir arbetslös måste lägga ner eventuell firma för att få A-kassa, det vill säga sluta måla och göra sig av med möjligheten att försörja sig själv.

Konstnärsalliansen bildades sedan Svenska Konstnärsförbundet, ett av de två fackförbund som vänder sig till konstnärer, sprack i två delar efter en konflikt. Förbundet finns kvar, men har Iagt ner de stridsfrågor som de tidigare drev i opposition mot KRO, Konstnärernas Riksförbund.
ROKA vill vara en motvikt mot KRO, som ofta kritiserats för sina snäva medlemskriterier.
Vi vill förändra konstnärspolitiken så att vi får en bildkonst i Sverige, så att utövarna kan överleva. Om man är seriös konstnär måste man ha samma chans som människor i andra kategorier, säger Kerstin Pettersson.

ROKA har också en hel del att säga om hur de statliga stipendierna från Bildkonstnärsfonden fördelas. Produktivitet, kvalitet och ekonomiskt behov ska styra fördelningen, men Kerstin Pettersson påpekar att den som inte kan försörja sig som konstnär på heltid också blir mindre produktiv, samt att konstnärlig kvalitet är svår att bedöma eftersom stipendieansökningarna består av mer text än bild. Följden blir att det ofta är välkända konstnärer som får pengar. Och en person som har fått stipendium en gång får det ofta igen.
Man kan fråga sig varför solidariteten är så låg. En intressant fråga att ställa till etablerade konstnärer är varför de fortsätter att söka stipendier.

Det är lätt att misströsta när man läser problembeskrivningen i Artär, men trots allt har Kerstin Pettersson gott hopp om framtiden. Just nu ser det kanske ut som om politiken har kört fast, men sådant kan ändras snabbt, menar hon. I många år bodde hon av och till i Ungern, och så småningom fick hon vara med om att se kommunistregimen falla, trots att många sade att den var utan sprickor.
Förr eller senare kommer det här också att vittra sönder. När tillräckligt många har blivit tillräckligt äcklade, när tillräckligt mycket inälvor och döda kor har ställts ut och tillräckligt många miljonärer har fått stipendier.

Det finns mycket positivt att både prata och skriva om. Nästa nummer av Artär ska inte handla om bildkonstnärernas dåliga villkor utan om de underbara aspekterna med yrket. Och så ska Kerstin Pettersson skriva en surrealistisk novell om vad som händer om man tar bort all bildkonst.
Jag tror inte att folk är medvetna om hur stor del av samhällsbilden som konstnärer står för, säger hon.