Nya holmgångar mot barnfattigdomen

Stefan Holm är uppskattad som förebild och föreläsare. Han är känd för sin allmänbildning och för att ha huvudet på skaft. Däröver vittnar hans bakgrund som individuell elitidrottare om en vinnarskalle, som inte ger sig förrän han fått sin vilja igenom. Än så länge svarar Holm varken bu eller bä. Likt den mest erfarna politiker svävar han på målet – men klart är att den olympiska guldmedaljören är politiskt medveten, och har uttalade sympatier för Socialdemokraterna.

Stefan Holm var upptagen med att vinna guldmedaljer när andra satsade på en partikarriär. Han skulle alltså ta en genväg till makten, vilket inte brukar ses med blida ögon. I samtliga partier krävs en lång och trogen tjänst för att nå toppen. Det hör till att offra helg efter helg, vecka efter vecka, år efter år, för att förtjäna en plats i den politiska hetluften.
Håkan Juholt verkar beredd att göra något så ovanligt som att låta Holm gå före i de socialdemokratiska turordningsreglerna. Och Juholt tänker rätt. Stefan Holm har goda förutsättningar att bli en slipad politiker. Inte ens formuleringkonster som ”Moderaterna når högst i Sifo, Socialdemokraterna har ett bättre snitt” kan uteslutas.

Den svenska politiken är inte bortskämd med kaxiga personvärvningar och värvningarna som gjorts har gett blandade resultat. Fråga till exempel Folkpartiet om Maria Carlshamre. Å andra sidan blev Marit Paulsen snabbt ett av FP:s hetaste affischnamn.
I sämsta fall bidrar den externa värvningen med ett stort ego och smutskastning; i bästa fall förnyar en stark profil bilden av partiet och för in välkommet självförtroende.
Stefan Holm saknar inte självförtroendet. Men stjärnglansen i sig löser inte barnfattigdomen. Den effektivaste av fattigdomsbekämpningar kan faktiskt jämföras med höjdhoppsansatsen. Det finns ingen rättvisa i att låta hela samhället nå samma höjder. Däremot måste alla barn få chansen att hoppa lika högt.