Nya orosmoln kring Irans atomprogram

Det brittiska utrikesdepartementet hävdar att Iran har byggt en hemlig anrikningsanläggning i Qom – och att man där har klarat av en 20-procentig anrikning av uran. Det senare brukar anses vara en av nycklarna till ett kärnvapenprogram.
Från iranskt håll förnekas uppgifterna. Landet hävdar att kärnprogrammet enbart har ett fredligt syfte, energiproduktion. Ayatollah Ali Khamenei påstår dessutom att Iran av religiösa skäl inte kan skaffa sig ”sådana vapen” (BBC 19/2). Men samtidigt försvårar man ideligen för IAEA:s inspektioner och kontroller.
FN har begärt att Iran ska upphöra med anrikning till dess att detta fredliga syfte har fastställts. Man har därför erbjudit anrikningshjälp i Ryssland och Frankrike. FN:s verktygslåda är i stort sett begränsad till nya sanktioner. Sådana måste, vilket utrikesminister Carl Bildt understryker (Ekot 19/2), upprätthållas av samtliga inblandade för att överhuvudtaget ha någon verkan. Ett oenigt säkerhetsråd skulle bara spela Iran i händerna.
Ryssland och Kina måste hålla samma linje som EU och USA. Där framstår Kina som det mest osäkra kortet. Ryssland ligger närmare Iran – och en instabil utveckling riskerar att bli ett hot mot ryska centralasiatiska intressen. Den ryska reaktionen på de senaste uppgifterna från IAEA var också relativt kraftig.
Carl Bildt tror att det ligger mer inrikespolitiska skäl än en önskan om en skarp konflikt med FN och IAEA, bakom Irans agerande. Det är fullt möjligt. En regim med stora totalitära inslag likt den iranska teokratin som är hårt pressad av social oro, är en oberäknelig aktör. Protesterna mot regimen skakar om. Att då söka en internationell konflikt – om än främst verbal – flyttar fokus från det faktum att ledarskapet är i gungning och förstärker i stället bilden av ett omfattande hot från omvärlden mot alla iranier.
Det är alltså inte givet att Iran försöker skaffa kärnvapen i ett aggressivt syfte. Men risken finns. Oavsett om kärnenergiprogrammet – med ett därtill hemligt vapenprogram – är att likna vid en igelkott som fäller upp taggarna eller en kobra redo att hugga, så skulle en fjärde kärnvapenmakt i regionen, vid sidan av Indien, Pakistan och Israel, göra en svår situation värre. En framtid med ideliga Kubakriser i detta redan instabila område riskerar ordagrant att bli förödande.