Inom forskningen är man i princip enig om att det var ett folkmord. Händelserna i det osmanska riket 1915 ingick exempelvis i underlaget vid den internationella folkmordskonferens som hölls i Stockholm för sex år sedan. I sak är folkmord alltså en korrekt beskrivning av vad som drabbade dessa armenier, kaldéer, assyrier och syrianer.
Men detta är en politiskt laddad term. Det är en skyldighet för FN:s stater att ingripa för att stoppa folkmord – oavsett var det pågår. Det är ett sätt att sätta allvar bakom orden ”aldrig mer”, de globala lärdomarna av Förintelsen. Men laddningen i begreppet är också en förklaring till varför världssamfundets tunga aktörer tassar på tåspetsarna kring det som under lång tid har pågått i Darfurområdet i västra Sudan, exempelvis. Det är politiskt lättare att fördöma i efterhand.
Regeringen förlorade omröstningen i riksdagen. Fyra Alliansledamöter röstade med oppositionen. Sverige erkänner därmed massakrerna mot ett antal etniska grupper för 95 år sedan som folkmord. Baksidan är att det river upp nya sår i den politiska vardagen, sår i gamla skador som riskerar att förvärra ärrbildningen mellan de inblandade. Utrikesminister Carl Bildt har därför rätt i att den utveckling som lär följa på beslutet är olycklig och i sämsta fall kontraproduktiv.
Att relationerna med Turkiet försvåras är givet, vars nationalistiska stärks på bekostnad av de EU-vänliga. Turkiet har visserligen vägrat att erkänna massmorden mot bland andra armenier som folkmord, men landet har under många år stegvis gjort stora ansträngningar för att närma sig den europeiska unionen. Där finns fortfarande stora hinder att överbrygga, men ingen som strävar efter försoning vinner på att avståndet ökar igen mellan Armenien och Turkiet – eller mellan EU och Turkiet.
Även om vi aldrig får glömma att lära av historien, är politikens huvuduppgift att påverka framtiden – och därigenom förhindra upprepningar av tidigare generationers allvarligaste brott och misslyckanden.