Rädda Barnen, Bris och Majblomman fick helt eller delvis backa från hur de har använt begreppet barnfattigdom eller vissa jämförelser som de har använt. Uppdrag Granskning lyckades ännu en gång skaka om (SVT 16/1), men i den här debatten finns inga vinnare. Fattigdom förblir fattigdom. Det finns ingen anledning att desperat vrida till siffrorna, frågan är lika allvarlig ändå.
Granskaren Janne Josefsson blev över en natt persona non grata hos alla som hävdat att barnfattigdomen var så långt gången som dessa välmenande organisationer påstod. I sak lyckades programmet visa att organisationerna hade satt sin trovärdighet på spel för att få spets på budskapet. Opinionsföretaget Novus kritik mot Majblomman är inte nådig.
Likväl finns det en del barn i Sverige som lever under jämförelsevis fattiga omständigheter. Den fattigdomen är relativ, inte absolut. Med ekonomisk utsatthet följer ofta skamkänslor, det får vi aldrig rycka på axlarna åt. Den som inte har råd med sådant som andra i sin sociala närhet tar för givet, känner sig ofta utsatt och många gånger tvingad att försöka dölja hur illa det är, för föräldrarnas skull eller andras.
Barnens utsatthet fanns där för 40 år sedan i det som kallades folkhemmet. Det fanns där för 20 år sedan, för tio år sedan och så är det i dag. Barn som växer upp i ekonomisk knapphet – av alla de olika skäl som föräldrarna må ha hamnat där – har all rätt till samhällelig hjälp och stöd.
Barn kan inte bära ansvar för sina närmastes livsvillkor. Vårdnadshavaren har huvudansvaret för de minderåriga, men också rätt att få hjälp att exempelvis bryta ett beroende av försörjningsstöd, det som tidigare hette socialbidrag. Hur stora ska de skattefinansierade stöden vara och vilka krav ska ställas? Ska andras standard begränsas för att de ekonomiska skillnaderna inte ska vara synliga? Hur mycket ska socialtjänst, skola och andra myndigheter göra och hur mycket makt ska de ha, hur långt in ska de kunna gripa?
I svaren på följdfrågorna uppstår nyansskillnaderna mellan partierna. Det mesta handlar förstås om jobb och försörjning, samt det ekonomiska stödet från stat och kommun.
Emellanåt underskattar vi nog vad vi kan göra för varandra, för andra barn i vår närhet, vid sidan av skattefinansierade bidragssystem. Inte minst via föreningar och andra former av ideellt engagemang kan var och en av oss aktivt bidra till att minska andras utsatthet.