I dagens omvälvande, omväxlande samhälle är sju år en evighet. Ändå är sju år, eller 84 månader, eller 2556 dagar, samma tid som det i dag tar för en nyanländ att komma in på arbetsmarknaden.
Centerns partisekreterare Michael Arthursson gör alltså rätt när han säger att tiden mellan att en nyanländ kommer till Sverige, och när hon eller han får jobb, är för lång. Det kan inte vara rimligt att introduktionen på arbetsmarknaden tar samma tid i anspråk, som för en nyfödd att börja skolan (DN 11/4).
Sverige ska vara ett attraktivt nybyggarland. Centerpartiet tillhör partierna som tydligast tar ställning för invandring. Centern stod upp mot övergångsregler för nya EU-medborgare och den gröna, liberala tankesmedjan Fores släppte häromveckan en bok om den kanadensiska modellen. Däremot får inget parti, inga politiker framstå som naiva.
Om Sverige ska bli ett nytt Kanada. Om Sverige ska bli ett land i vilket klass, kontakter och kontanter inte är avgörande för individens chanser på arbetsmarknaden, är sju svåra år oacceptabla. De är invandringskritiska populisters bästa argument för att mångkulturen är ett misslyckat experiment. Och i kombination med ett generellt för generöst socialförsäkringssystem, hinner sju år placera tusen och åter tusentals människor i ett permanent utanförskap. Vilket i sin tur ger populisterna rätt.
Det första steget mot ett snarare inträde på arbetsmarknaden är att göra upp med den omhändertagande samhällssyn, som i all välvilja låser in människor i utanförskap. Men om Kanada ska fungera som ett svensk föregångsland, behöver hela vår integrationspolitiska debatt lösgöras.
I klartext: Den kanadensiska modellen bygger på ett färre antal flyktingar, och en större andel arbetskraftsinvandrare, vilka poängbedöms utifrån kriterier som utbildning och behov på arbetsmarknaden.
Det är inte fel om Centerpartiets vision om ”nybyggarlandet Sverige” ser ut mer som i Kanada. Tyvärr vågar ingen säga om så är fallet.