Nydukat i Gnesta – vem får ta notan?

För Gnesta är de rödgröna ett nytt block. Miljöpartiet har tidigare stått vid sidan om koalitionsbildningarna. Det är också första gången som Vänsterpartiet hamnar vid maktens grytor. Det kommer säkert att sätta sina spår.
För MP väntar en ny vardag där partiet inte längre kan agera som den fristående opponenten – med rätt att slå både åt höger och åt vänster. Säkerligen blir det också en anpassningsperiod för Socialdemokraterna att dela makten på tre. För tillträdande kommunalrådet Johan Rocklind (S) blir det garanterat en balansgång att hålla såväl koalitionsvänner som partikamrater på gott humör.
Med en god tillväxt i ryggen blir det säkert färre bekymmer, men om det slår till en kris liknande den som Alliansen hanterade i kommunen 2009, då ställs allt på sin spets – och hårda prioriteringar väntar.
Med östra Sörmlandsmått mätt är skatten hög. Gnesta beskattar sina invånare lika hårt som Eskilstuna och Katrineholm. Det finns alltså inget eller föga utrymme för höjd skatt, om man vill vara en attraktiv inflyttningsort.
Två vallöften som kan komma att kosta finns på skol- och barnomsorgssidan. En faktor bakom Alliansens relativa tillbakagång i valet var omorganisationen inom grundskolan. Den nya majoriteten lovade i valrörelsen att återställa femte- och sjätteklasserna i Björnlunda, Laxne och Stjärnhov. Det gäller dock att lösa den frågan utan att tulla på skolpengen.
Detsamma gäller det generella löftet om mindre barngrupper i barnomsorg, förskola, fritids och skola. Att till varje pris minska grupper riskerar att bli dyrköpt och missriktad välvilja. Barngruppernas storlek ska vägas mot pedagogiska förutsättningar och kostnadseffektivitet.
Nu har vi bara skrapat på ytan av den rödgröna löfteslistan. Man lovar även breda personalförstärkningar i den kommunala verksamheten. Sådant kostar.
Satsa målmedvetet och pricksäkert, men gör inget på löpande räkning eller på goda förhoppningar. Det är inte givet att höjda statsbidrag eller ökande skatteintäkter kommer till undsättning.
Alliansen betalade i valrörelsen ett politiskt pris för ett antal utmanande beslut. Dessa togs för att kommunen skulle kunna stå starkare än tidigare om en ny kris knackar på dörren och skatteintäkterna rasar.
Det var både rätt och ansvarsfullt agerat. Även om det gjordes till priset av en förlorad majoritet.