Nyfikenheten driver Peter Mosskin framåt
Med Skänk åt den fege en hingst började Peter Mosskin trilogin om sin rysk-judiska släkt. Det tog tre böcker att smälta den hemlighet hans pappa hade burit på i alla år. Nu är han aktuell med en ny bok, om vad som hände efter 68-rörelsen och åren som brann av engagemang.
Riktigt helt vanlig är han dock inte. Han är ju författaren Peter Mosskin, som har otroliga historier att berätta. Och som är aktuell med ny bok
i september. En bok om vad som hände efter 68-rörelsen. Efter den stora våg av engagemang som spred sig som en löpeld över Sverige och i andra länder.
Den nya boken Drömmen som brann utspelar sig i Sverige, men tar sin början
i Saigon. Det är valborgsmässoafton 1975 och Saigon faller. Det är en fortsättning på Är du lönsam lille vän, som handlade om 1968-åren. Den nya boken är en kärleksroman som handlar om vad som hände efter de här åren, när det började kärva till lite, politiskt sett. För det var mycket som byggdes upp runt 68-rörelsen. Hundratusentals människor protesterade i Europa mot
Vietnamkriget. Enbart i Sverige 50 000. Peter Mosskin likaså.
Och det var många frågor 40-talisterna ställde som unga. Vietnam var bara ett hett ämne.
Han är en engagerad man. Inte medlem i något politisk parti, men ändå nyfiken och full av engagemang.
Jag har försökt att göra saker i stället för att prata om dem, säger han och så drar vi paralleller till 60- och 70-talisterna som inte verkar vara ett dugg engagerade i vad som händer i världen.
Men det är andra tider nu, säger Peter Mosskin. Vi lever i en otydligare tid. Det ska finnas ett klimat för att göra revolt.
Ett klimat som fanns då.
Viljan att göra, och upptäcka, har lett till jobb på bilfabrik, pappersmassafabrik och som snickare.
Den ledde honom också till avslöjandet att hans bakgrund bara var en bluff, och den mest spännande historier av alla, den om honom själv. Och om hans pappa.
Pappa har berättat att han var son till en adlig man. I själva verket var min farfar en rysk-judisk skräddare.
Historien uppdagades då Peter Mosskin skulle skriva en roman om sin pappas resa, från Ryssland till Sverige. En faster som han aldrig hade träffat, och två okända kusiner började långsamt nysta upp sanningen.
Peter Mosskin var 42 år, och insåg plötsligt att hans pappas historik var uppdiktad.
Pappa kom hit som treåring och anledningen var judeförföljelsen i Ryssland. Han hamnade i kolerakarantän det första han gjorde i Sverige.
Det var egentligen inte så konstigt att han hittade på en bättre verklighet för sig själv. En verklighet som inte uppdagades. Förrän 83 år senare. Peter Mosskin konfronterade aldrig sin pappa. Han var 86 år gammal, och det kändes inte nödvändigt. Dessutom tog det lång tid att förstå vidden av det hela.
Det tog tre romaner att smälta det, säger han med ett skratt och syftar på den trilogi som han sedan skrev om sina rysk-judiska rötter.
Rötter han i många år inte visste att han hade. Den gamle proggaren och gröna vågaren är uppvuxen på Östermalm men trivdes aldrig där, även om han inte riktigt kunde sätta fingret på varför.
Han lämnade i alla fall det klasskiktet så fort han fick chansen.
Jag har aldrig varit ideologiskt intresserad.
Jag har trivts i de miljöer jag har befunnit mig, men nyfikenheten har drivit mig vidare i bland.
Den har bland annat drivit honom till Jämtland och till Frankrike.
Och i höst kommer den att driva honom till olika scener runt om i Sverige, där han ska spela med sångerskan Marie Bergman med 70-talet som tema.
Vad som händer sen, det har han ingen aning om. Kanske blir det en bok, kanske något annat. Det får tiden utvisa.
Så jobbar vi med nyheter