– Framförallt så känner jag mig väldigt rörd och hedrad, eftersom jag vet hur Hédi Fried under hela sitt liv kämpat för att berättelserna om Förintelsen ska föras vidare. Att få vara en liten del av hennes strävan känns väldigt stort, säger Malin Mattsson Flennegård.
När du möter eleverna, hur brukar du lägga upp din undervisning?
– Jag är i grunden lärare i svenska och religion, och har utifrån det jobbat med skönlitteratur om Förintelsen och med värderingsfrågor, existentiella och moraliska. Sedan har jag i många år genomfört resor till Förintelsens minnesplatser i Polen, med Nyköpings gymnasium.
[fakta nr="1"]
Vad brukar du få för respons från eleverna?
– När jag har läst texterna som eleverna har skrivit så har jag ibland sett rakt in i deras huvuden och hjärtan. Ingen lämnas oberörd. Sedan kan man angripa det på olika sätt, ibland intellektuellt och ibland väldigt känslomässigt.
Sett till dagsläget, anser du att samhället bär med sig lärdomarna från Förintelsen?
– Jag tycker att vi faktiskt pratar ganska mycket om hur vi värnar om demokratin. När det gäller att hålla minnet av Förintelsen levande så tycker jag att sedan Forum för levande historia kom, och Om detta må ni berätta, så finns den diskussionen. Men vi kanske glömmer att det inte alltid måste handla om Förintelsen för att vi ska påminnas, utan det är de små sakerna varje dag. När ord börjar få olika laddningar eller när människor kategoriseras, då måste vi vara vaksamma.