Nyköpingssöner och dotter ställer ut dubbelt
På lördag öppnar två utställningar i Nyköping med Sara Appelgren, Leif Lindell och Johan Lundh. Den ena på Sörmlands museum och den andra på Galleri Formverk. Även om det är två olika utställningar finns det tydliga kopplingar mellan dem.
Allt man gör kommer ju från ett och samma ställe och hänger väl ihop på något sätt, även om det är olika saker, säger Johan Lund.
De tre konstnärerna är alla från Nyköpingstrakten, men kände inte varandra från stan. I stället har de lärt känna var-andra på Konstfack i Stockholm där de har utbildat sig.
De ställer alltså ut både på Sörmlands museum och på Galleri Formverk. Anledningen? De fick så bra kontakt med båda att de inte ville välja ett ställe.
Vi tyckte att det kunde vara roligt att ställa ut på två ställen, när vi fick idén att ställa ut tillsammans. Vi tycker inte att de tar ut varandra utan hoppas att publiken kan gå mellan och titta på båda utställningarna, säger Sara Appelgren.
Hennes bidrag till utställningarna är fotografier. Hon arbetar med samma terminologi som teatern och använder sig av uttryck som scener och kulisser. Namnet på, och den gemensamma nämnaren för, utställningen på Sörmlands museum är Föreställningar. Sara Appelgrens foton föreställer foajéer och garderober från olika teatrar.
Jag har arbetat konkret med ordet föreställning och valt teatern som plats. Jag arbetar mycket med förväntningar. Foa- jéer är ju det rummet som rymmer våra förväntningar innan en föreställning.
En bildserie i Sara Appelgrens del av utställningen föreställer hänförd publik.
Här har jag valt att sätta strålkastarljuset på publiken, i stället för på scenen som vi är vana vid. Jag vill visa den glädjen de upplever när de är på en föreställning.
På Formverk visar hon åtta olika fotografier. Fem av dem är ett urval ur en serie som hon kallar Scener. Svartvita fotografier med par i olika poser.
Jag har försökt skapa situationer som är svåravlästa. Man ska inte kunna tyda de på en gång.
Alla poserna är från självförsvarsböcker och visar en våldshandling. Sara Appelgren har satt dem i en annan miljö och försökt att göra bilderna så kärleksfulla som möjligt.
Jag vill att det ska vara öppet för betraktaren att ta in sina egna erfarenheter. Och våld och kärlek kan se snarlikt ut.
Om våld, mer specifikt mäns våld, handlar Leif Lindells del på Sörmlands museum om. Inte mäns våld mot kvinnor, utan mäns våld generellt.
Jag gjorde ett annat verk om ett skydd mot våldtäkt, där jag fokuserade mer på kvinnan. Det här verket är mer som ett researcharbete där jag försöker att förstå orsakerna till männens våld. Finns det till exempel något i själva manligheten som bidrar till våldet?
Verket består av intervjuer med fyra personer som arbetar med, och har kunskap att belysa problematiken kring mäns våld. Därtill fem små berättelser från Leif Lindells egna erfarenheter som har kommit upp under arbetets gång.
Jag har tidigare arbetat med identitetsproblematik, min egen bland annat. Jag tror att det finns förväntningar om hur mannen ska vara som bidrar till den här problematiken. Och som bidrar till våldet.
Som hantverkare vid byggarbetsplatser har Leif Lindell fått se en annan sida av manligheten. Manligt byggarbetsplatsklotter.
Jag var på en byggarbetsplats och på toaletten fanns stora mängder av klotter. De här männen som arbetade där hade egentligen bara yrket gemensam och blev aldrig personliga med varandra, men klottret blev ett slags sammanbindande språk.
Klottret fotograferade han och använde sedan till den installation som han visar på Formverk. Allt klotter som finns med i installationen fanns på arbetsplatsen, så allt är i original. Det som på arbetsplatsen var en självklar grej blir här absurd, och nästan lite skrattretande.
Det ger en stereotyp och negativ, nästan lite överdriven, bild av manlighet. Jag tycker att man kan dra slutsatser om sexualitet och könsidentiteter, säger Leif Lindell.
Just sexualitet och könsidentitet är något Johan Lundhs verk handlar om. På Sörmlands museum visar han en installation av bilder och ljud där vi får möta Andy Candy, en transperson som är genusvetare och journalist.
Andy är fascinerande och provocerande i många av sina åsikter. Han var intressant att lära känna och följa, säger Johan Lundh.
Oftast när vi läser i medierna om transexuella handlar det om våld, misär och utanförskap. Det är aldrig någon som är lycklig, vilket gör att många får en stereotyp bild av transsexuella. Så installationen blir också en föreläsning om maskulinitet och femininitet och en lektion i queerteori.
Johan Lundh har i båda sina verk använt sig av en tydlig metod, intervjuformen.
Under intervjuerna med Andy Candy så skedde ett symboliskt övertagande av makt, och han kom i stället att fråga ut mig.
Även i verket som visas på Formverk förhåller han sig till maktpositioner och den manliga makten. Han har där gjort videoporträtt av fem personer som han av olika anledningar ser upp till. De är antingen hans lärare eller kollegor.
Man kan säga att jag leker med identiteter och beskriver mig själv genom att andra beskriver mig.
Även på Formverk får Andy Candy utrymme, men då i form av modeteckningar som han har gjort.
Båda utställningarna har vernissage i morgon, lördag. Utställningen på Sörmlands museum pågår till och med den 12 mars och den på Galleri Formverk till och med den 25 februari.
Så jobbar vi med nyheter