Det var första gången någonsin som jag satte mig ner vid Nyköpingshus utomhusscen för att ta del av det årliga sommarspelet. Det gör mig antingen till en haltande recensent med bristande kunskaper från tidigare års produktioner, eller också en recensent som får möjlighet att ta del av Nyköpings kanske mest folkkära kulturinslag helt utan störningsmoment från det förflutna.
Med det sagt har jag förstått att gästabudet genomgått en förändring. ”I sommar skriver vi om historien”, informerar produktionen på sin hemsida. Manusförfattaren Karin Isaksson har skrivit en helt ny version där den historiska händelsen ses genom ett nytt ljus – ett underifrånperspektiv präglat av klassfrågor och genus.
Föreställningen börjar med becksvart mörker när änkedrottning Helvig (spelad av Ewa Westin), förkunnar att ett trälbarn ska offras. Änkedrottningen vill få ett slut på den ständigt pågående fejden mellan sina söner; hertig Erik, hertig Valdemar och kung Birger, som i sitt krigande försatt Sverige i kristillstånd. Inget annat än ett gammalt (hedniskt) beprövat gudaoffer duger för att få rätsida på landet. Ett av samhällets olycksbarn väljs ut, lilla Sot (spelad av Nelly Isaksson), som representerar de ärelösa, ofria och oönskade – trälarna. Hon har dessutom fötts i samband med sommarsolståndet, vilket gör henne till högvaluta i offersammanhang. Sots mamma Kraka (spelad av Sanne Ahlqvist Boltes) gör allt för att skydda sin dotter och försöker med varierande framgång organisera ett folkligt uppror mot den kungliga makten. Parallellt med detta pågår det sedvanliga ränksmideriet mellan de bråkande bröderna. Dessutom har hela landet drabbats av en rasande råttinvasion, med hungriga gnagare som inte gör skillnad på vare sig fattiga eller rika.
Saken är klar. När den sista repliken i den sista scenen yttrats ligger succéstämpeln nära. Årets föreställning har hittat en fin balans mellan humor och allvar, och lyckas därutöver kommentera samhällsläget i vår egen tid. När änkedrottning Helvig pekar på ”det gamla och beprövade” som samhällsbärande ideal ger hon uttryck för en retorik som känns igen även idag. ”Det finns gott om unkna outtalade värderingar hos den svenska eliten”, säger prinsessan Ingeborg (spelad av Maja Lundqvist), som sätter sig emot änkedrottningens planer – en inte helt otänkbar blinkning till 2017.
Bortsett från änkedrottning Helvig är det kvinnorna som representerar förnuftets röst i årets Gästabud. Särskilt gripande blir det när Kraka, i en av föreställningens mest kritiska ögonblick, ges ordet och får tala direkt till änkedrottningen. Där möts det nya och det gamla i ett replikskifte som inte lär lämna någon oberörd ¬ – såvida man inte är gjord av sten.
Orättvisorna som tas upp i årets uppsättning är tidlösa, även om det med medeltida mått dras till sin spets. Manuset, förutom att det är välskrivet, belyser också detta på ett sätt som gör det tillgängligt för de flesta. Vad kan slå an ett större empatiskt förhållningssätt gentemot pjäsens mest utsatta karaktärer än ett barn i livsfara?
Mycket allvar i årets Gästabud alltså, men det utesluter inte att uppsättningen också är väldigt rolig. Humorn balanserar upp mörkret och publiken skrattar åt dråpligheterna flera gånger. Linnea Buréns lätt maniska drottning Märta manar till uppresta smilband både en och två gånger, likväl som Robin Stegmars koleriske kung Birger, ständigt i upplösningstillstånd. En kul detalj är också den specialskrivna scen mellan Stegmar och sonen Elvis (som spelar prins Magnus), där sistnämnde sätter kung Birger på prov ¬– ett roligt metainslag mitt i allting.
Ska man nämna något som ställde till det i uppsättningen så var det matresterna i den avslutande festscenen. Det lockade till sig ett gäng enerverande kajor och måsar som envist flög in över publiken och slog hål på dramatiken i några minuter.
Utan att avslöja hur allt slutar så fanns det också något symboliskt i prinsessan Ingeborgs framtida önskan om livet i Nyköping. Hur kommer staden att se ut om 700 år, frågar hon publiken. Bara några timmar innan detta hade Nyköping sin första Prideparad. Det finns hopp.