Hur står det till med nyårslöftena, så här två veckor in på det nya året? Blir det yoga före frukost varje morgon, som planerat? Och har det gått bra att minska tiden med mobilen?
Om inte, så är du i gott sällskap. Och det är förstås ingen slump att Carl Cederströms och André Spicers ”Den vilda jakten på ett (bättre) jag” kommer ut just nu, lagom till de svikna nyårslöftenas tid.
Cederström och Spicer vek ett helt år åt att bli bättre människor. En månad i taget betade de av alla de där löftena vi brukar ge oss själva till champagnen på nyårsafton – att bli mer vältränade, att hinna mer på jobbet, att satsa mer på relationer. Och de gör inget halvhjärtat. När det i februari är dags att göra det bästa av kroppen ställer den ene upp i en tyngdlyftningstävling och den andre springer ultramaraton.
Självhjälpsindustrin omsätter 100 miljarder om året, hävdar författarna, och frågar sen retoriskt ”Vem vill inte leva ett bättre liv?”. Men själva vill de istället lyfta fram desperationen och frustrationen som utmärker den där jakten på ett bättre, smartare, snyggare och smalare jag.
I dagboksform beskriver duon inlevelsefullt hur de knaprar narkotikaklassade tabletter för att orka skriva två böcker på en månad (januari) och botaniserar bland sexleksaker för män för att bli multiorgasmiska (juli). Det är skrivet med självdistans och humor, men ändå blir det nästan enformigt att följa med i de dagliga förbättringssträvandena. Ungefär lika enformigt och plågsamt som själva uppgifterna, förstår man. För trots ultramaraton och skönhetsoperationer och meditationsövningar blir författarna bara mer och mer frustrerade och otillfredsställda, varefter året går.
December månad ägnas åt att finna meningen med projektet. Kanske handlar det om fantasin att man kan bli någon annan om man bara försöker tillräckligt hårt, föreslår en vän. Eller så försöker man helt enkelt optimera varje liten del av sitt liv för att göra sig kvitt den gnagande känslan av att vara dålig och otillräcklig? Med hjälp av självdisciplin och viljestyrka ska det ofullkomliga och kantstötta korrigeras?
Själv tänker jag att Cederström och Spicer borde ha ägnat december månad åt att läsa boken ”I befintligt skick – att ta sig själv på allvar”. Då hade de garanterat kommit längre i sina grubblerier. Psykologerna Katja Lindert Bergsten och Kristoffer Pettersson skriver också om självhjälpsböckernas löften om ett totalrenoverat liv, men konstaterar att förändring ofta är både tungt och smärtsamt.
Lyssna inåt och försök förstå varför du gör som du gör, föreslår de. Och var inte hård och dömande mot dig själv när du gör det. Att vi agerar som vi gör – hetsäter godis istället för att släppa fram känslor eller kollar sambons mobil i hemlighet – är våra försök att lösa konflikter inom oss. Vi vill helt enkelt bli av med obehagliga känslor. Och det författarna vill få oss att förstå är att dessa lösningsförsök förmodligen startade som nödlösningar på situationer vi inte kunde hantera på ett annat sätt just då.
Det är alltså ingen mening att vi klandrar oss själva för att saker inte ser annorlunda ut i våra liv. Däremot kan det vara bra att inse att ett visst sätt att hantera jobbiga känslor – som att proppa i sig kakor när chefen varit taskig – inte är så konstruktivt.
”I befintligt skick” är i högsta grad en självhjälpsbok – och en mycket användbar sådan. Den vill ju hjälpa oss att hjälpa oss själva. Men Katja Lindert Bergsten och Kristoffer Pettersson menar att vi hjälper oss själva bäst genom att förstå våra känslor och behov, ta dem på allvar och ge plats för dem – inte genom att vara missnöjda med oss själva eller försöka leva perfekta liv.
Kattis Streberg