Blir även starka politiker till slut så fångade i bilden av sig själva att de inte kan styra sin egen framfart? I Godmorgon Världen och Ekot (SR 25/12 och 23/12) intervjuades tre före detta partiledare om sitt eget partiledarskap och tiden efter.
Det gav en del intressanta inblickar.
Visst kunde Peter Eriksson ha varit en välformulerad sakpolitiker, visst kunde Maud Olofsson ha varit en mjukt resonerande pragmatiker och visst kunde Mona Sahlin ha varit en idédriven visionär. Det hade kanske varit ett mer framgångsrikt sätt att driva den politik som de ville föra? Samtliga ifrågasätter sin medieformade politiska personlighet, men ingen förmådde frigöra sig från den.
Alla tre beklagar i någon mån – med olika utgångspunkter och syften – att det fortfarande är ett framgångsrecept att framstå som ”landsfaderlig” och ”ansvarsfull”. Lite kamratlig, lite kostym, lite kalkylator.
Peter Eriksson försökte bli mindre mumlig och drog på sig slips, men han förblev en småbutter klimatkofta. Maud Olofsson släppte fram både tårar och ett mjukare inre jag, men förblev likväl den hårdföra Centerreformatorn som avskydde sossar. Mona Sahlin gjorde det kanske det starkaste försöket att förändra bilden av sig själv, med ”jag är baske mig ingen ohederlig person”-talet efter Tobleroneaffären. Det gav i förlängningen henne chansen att bli första kvinna på partiledarposten inom Socialdemokraterna, men hon förblev inför väljarna ändå den där ex-ministern med dålig koll på ekonomi och regelverk.
Är det rättvisande bilder? Nej. Samtliga partiledare var förstås betydligt mer än sin mediebild. Bakom kulisserna bjöds på mer analys, mer känslor och ”inlyssnande” än vad som syntes utåt. Det är garanterat många väljare medvetna om, men det är på scenen som huvudrollen spelas. Det är där framförandet räknas – hur övertygande man än verkar i sminklogen.
En viktig del i det politiska framträdandet är igenkännandet. Det är ett misslyckande att förbli anonym. På samma sätt som de mediefierade egenskaperna styrde de tre partiledarna, var det också detta som fick väljarna att lära känna dem.
Bilden av en partiledare är inte bara en frukt av andras beskrivningar, utan en kombination av egna signaler, andras slutsatser och allehanda förväntningar inom politikens egen konfrontationslogik – utan motsättningar, ingen debatt.
Det går förstås att ändra på detaljer, att göra hårda kanter lite mjukare. Göran Persson dansade med en kossa i barn-tv, Fredrik Reinfeldt har visat oanade komiska talanger i TV4 – och några minns säkert hur fotfolkets egen Ingvar Carlsson en gång rappade till en låt om sig själv. Men inte ens den närapå allsmäktige landsfader kommer undan scenbilden av sig själv.
I så måtta är politiken alltid skoningslös
Och i rollen som partiledare ser vi...
Kall analytiker som aldrig höjer rösten, som resonerar och ”lyssnar in”, som sällan eller aldrig höjer blicken över manus och som aldrig tar ett kliv ut i det okända utan både bärsele och reservskärm.Känslostinn demagog som kastar anklagelser omkring sig och spelar hårt på hela det emotionella registret och övertygar sig själv så mycket att det sanningsenliga blir förhandlingsbart.Vem är Fredrik Reinfeldt? Vem är Håkan Juholt?
Så jobbar vi med nyheter