Och varför slåss månaden september?
Något rätt tufft har hänt mig när du läser det här, men för den skrivande Söndags-Jessica kommer det att ske snart. Jag blir vuxen sägs det. Men det där är ju skitsnack, det vet både du och jag.
Jag fyller år i september, och det är alltid ett jävla tag till september. Men plötsligt en dag går jag runt ett hörn och något skriker WAZABAZAH! och jag tappar fattningen totalt. (Varför just wazabazah har jag också funderat på, förvirringen är total.) Jag trillar, slår upp armbågen och ibland till och med vaden. Och där står han. September. Slår till mig på huvudet gör han också, så jag nästan får hjärnskakning. I år igen, fan, när ska jag vara beredd egentligen?
Det här året har han varit extra lurig också, fått mig att glömma bort honom fullständigt. Det har varit extra mycket bra vänner överallt, kärleksdimmor och kryllande av inspirerande upptäckter. Han
kan sina grejer, det kan man inte förneka. Tagen på sängen säger man visst, vad nu det har med sammanhanget och göra.
Och med tanke på den ålder jag nu ska uppnå undrar jag fortfarande om det kommer dyka upp en massa extra grejer jag som oskyldigt litet flickebarn inte vetat något om. Om jag nu, när min hjärna utvecklats något enormt över ett par dygn, kommer att få träda in i den där hemliga världen.
Det kanske kan bli kul att bli en riktig människa.
Så jobbar vi med nyheter