Ohelig koalition drar åt svångremmen

Med färre resurser än planerat minskar regeringens möjligheter att driva sin politik. Man får prioritera hårdare. Det är inget som oppositionen beklagar, förstås.
Utrikesminister Carl Bildt har sagt att nedskärningarna kommer att drabba UD:s verksamhet hårt – och kallar det för ”principlöshet och populism”. Statsminister Fredrik Reinfeldt lägger skulden helt på de rödgröna och Sverigedemokraterna – med budskapet att de måste stå för sina beslut, att de vill lägga ned ambassader och sparka opolitiska tjänstemän på regeringskansliet.
Men ärligt talat hade det funnits svårare frågor att åka på ett nederlag i för regeringen, även om man nu tar till brösttoner. Det här lär inte bli den sista omröstningsförlusten under mandatperioden.
Nog finns det drag av populism i debatten från båda håll, men om det är principlöst får framtiden utvisa. Socialdemokraternas Peter Hultqvist fick jobba hårt för att försvara sig mot anklagelserna om att gå i armkrok med Sverigedemokraterna. Någon formell överenskommelse mellan de rödgröna och Sverigedemokraterna finns inte, men när de röstade tillsammans blev den oheliga koalitionen ändå ett faktum.
Samtidigt ska man inte sticka under stol med att sparbeting ibland gör nytta och att kontinuerliga krav på kostnadseffektiviseringar av den statliga administrationen – inklusive regeringskansliet – är nödvändiga. Socialdemokraterna vill gärna göra det till att regeringen nu tvingas spara på det egna och inte bara på andras.
För regeringen är det dock en principsak att inte acceptera att motståndarna sätter ramarna på den egna planhalvan. Därför ska man inte heller vara förvånad över att statsministern gör det till en symbolfråga för arbetslinjen. Att S och SD röstar lika för att säkerställa att ett antal tjänstemän förlorar jobben, är ett tacksamt argument. De rödgröna har minskat sina sparkrav under arbetets gång, vilket talar för att de har anat faran.
Regeringen vill framställa oppositionen som partierna som sparar utan att ta hänsyn till vad som måste utföras. Att de rödgröna och Sverigedemokraterna inte förklarar hur de vill spara, stärker den bilden.
Och om regeringen sedan, till slut förmår att undvika stora uppsägningar i regeringskansliet framstår den som räddaren i nöden.