Om förtryck, fördomar och frigörelse

I sin nya bok utforskar hon ett mindre format, novellens, men många sinnesstämningar känns igen från hennes tidigare böcker. Vreden, till exempel, en rättmätig harmsenhet som inte alltid tillåts välla fram men som ändå ger gestalterna en inre moralisk kompass att navigera efter.
Merparten av huvudpersonerna i den nya boken är kvinnor, och flera av dem har gjort resan från hemlandet Nigeria till drömlandet USA, antingen av egen drivkraft eller som medföljande till män med ambitioner.
Nkem i novellen ”Imitationer” har rentav hamnat i den smått absurda situationen att maken i praktiken har flyttat tillbaka till Nigeria samtidigt som han förväntar sig att familjen ska bo kvar i USA och att barnen ska bli ”den sortens barn som rynkar på näsan åt mat som hamnat på marken”.
I gränslandet mellan nigerianskt och amerikanskt har Ngozi Adichie hittat stoff till flera drabbande noveller om förtryck, fördomar och frigörelse. Kvinnorna är ofta utlämnade till männens nycker och beslut, och det som nästan kväver dem är inte bara omgivningens bristande förståelse för deras rötter och kultur utan också männens fatala tanklöshet och självupptagenhet.
Ibland blir dissonanserna så flagranta att poängen känns övertydlig, som i ”Jumping Monkey Hill”, där några författare från olika afrikanska länder samlas på en workshop och utsätts för en arrogant brittisk professor som inte drar sig för att berätta vad som är ”autentiskt” och inte.
Här är Ngozi Adichie extra arg, och dessutom riktigt rolig, om än inte särskilt subtil.
Ofta blir det mer spännande när hon flyttar om pjäserna en extra gång och till exempel skriver om två nigerianer i exil som både känner samhörighet och främlingskap i ”Skälvningen”. Eller när hon låter en kvinna ge prov på ett typiskt manligt, objektifierande sätt att se på andra kvinnor i ”Måndag i förra veckan”.
Chimamanda Ngozi Adichies bästa noveller är kompakta, fantasieggande utsnitt ur en större tillvaro vars hela grenverk man bara kan ana sig till.
När de staplas på varandra blir de ibland lite för likartade, men å andra sidan bildar de också till slut en gemensam, sammanhållen berättelse om ett Nigeria (eller ”Afrika”, det i sig problematiska samlingsbegrepp som författaren både återvänder till och ironiserar över) i färd med att upptäcka och uppfinna sig självt.