Pojkar är inte män. Pojkar görs till män.
Så inleds poeten och samhällsdebattören Mats Söderlunds nya bok "Göra män", en lågmäld men skoningslös uppgörelse med mansmyten och vad den gör med oss.
Med "oss" menar jag i det här fallet pojkar och män, för även om manligheten gör en hel del mot flickor och kvinnor så är det pojkarna och männen som Söderlund fokuserar på.
Söderlund menar att det pågår ett krig mot pojkarna, ett uttryck han lånar från författaren Rebecca Walker. Man kan diskutera valet av metafor (jag tycker den är lite drastisk) men att manlighet är ett system som pådyvlas pojkar utifrån, en serie föreställningar och värden ett barn är helt försvarslös inför, står väl utom allt tvivel. Och om någon faktiskt skulle tvivla har jag en hel kår av psykologer som backar upp mig.
Vilka är då dessa föreställningar och värden? Ni känner säkert till dem lika väl som författaren. Att gå från att vara pojke till att bli man handlar om att prestera, att lära sig lägga band på känslor, att vara stark och förnuftig.
Och även om det finns en del positivt i detta, så kommer det med tiofalt negativt i bagaget. Att bli man handlar nämligen inte om att lyssna till sina känslor, att vara inkännande, ömsint och social eller att ha ett samvete.
Om man reflekterar över detta ett tag, låter det sjunka in, så är krig kanske inte ett så dumt ordval ändå.
Mycket stoff i Mats Söderlunds bok känns igen från tidigare böcker i ämnet. Det är lite rörigt emellanåt och det refereras för mycket från böcker som nog inte är okända för dem som är intresserade av ämnet. Men en av bokens förtjänster är att den ruckar på de sedvanliga perspektiven. Med hjälp av sociologen Michael Kimmels forskning hävdar författaren att den nu rådande kritiken av manligheten kanske missar målet.
Kanske handlar manlighet inte om strävan efter makt och kontroll
Kanske är manlighet snarare en gemensam rädsla av att bli dominerad av andra, att hånas, att inte stå pall, att besegras, förlora. Och jag känner när jag läser att det där slår an nåt i mig. Nåt jag inte är helt bekväm med.
Vad som ger hopp är alla de män som väljer att ifrågasätta manligheten. Hoppfullt också att kvinnor knappar in.
Men jag upplever också (och det här går långt bortom Söderlunds bok) en radikalisering av mansmyten. En radikalisering av motståndet mot förändringar och feminisering. Där hittar man såna sinsemellan olikartade företeelser som MMA, gängskjutningar, Paradise hotel, extremidrott, Zlatan-dyrkan och Sverigedemokraterna. Ordning i leden, män är av sten.
Förhoppningsvis är detta inte bevis på bärkraften i traditionell manlighet, utan snarare tecken på dess kris. Men, märk väl, inte på pojkarnas och männens kris. Vi behöver stenmyter lika mycket som vi behöver hån och våld.