Öppna landskap hellre än ödemark

Näringsverksamhet inom de gröna näringarna har en inverkan på sin närmiljö – på gott och ont. Öppna landskap behöver sin levande landsbygd, precis som de behöver sina boende. Tillväxt och expansion i sådan miljö kommer att leda till kollisioner mellan intressen. Om vi inte vill att bygden ska ligga öde.
Precis som stadsdelar har landsbygdens skiftande miljöer olika estetiska värden som påverkar attraktivitet, värdet på tomtmark och på fastigheter. Fastighetsägare oroas över värdet på egendomen när näringsverksamheter förändrar närmiljön. Vare sig vi talar om vindkraftverk eller ladugårdar. Företagare oroas över framtida intäkter, om de inte får expandera.
Landskap betar inte sig själva, varken sly eller buskage röjer bort sig självt. Vi vill gärna ha utsikten, men få älskar doften av nygödslad åker. Ändå behövs det. Korna har sin plats i den gröna näringskedjan.
Inget är gratis. Den som vill driva ett livskraftigt lantbruk har under en lång tid behövt förlika sig med att utvecklingen går mot större enheter, större besättningar och större produktion. Det betyder ofta nyinvesteringar i maskinpark och i byggnader. Detta ger tillväxt och livskraft till närområdet, sätter pengar i rörelse. Gårds- och landskapsbilder förändras. Ska dessa landsbygdsmiljöer som det heter leva, är det omöjligt att behandla dem som vaxkabinett eller vykort. Förändring är en del av livet. Det vi kan ta ansvar för är att noggrant väga mellan utsikt och utveckling, mellan grönska och grogrund.
Tillväxten är livsnödvändig för de öppna landskapen. Jord- och skogsbruk behöver löna sig. Samtidigt finns det gränser för vad naturen tål. Därför är det i det aktuella fallet bra att det finns en politisk enighet kring de krav som ställs från Gnesta kommuns sida. Ingen vill ha igenväxta landskap eller övergödda sjöar. Regelverket ska göra det möjligt att välkomna utveckling, samtidigt som gödselspridning regleras och sjönära miljöintressen värnas.