Regeringen satsar på både vägar och järnvägar. Det får Miljöpartiet att gå i spinn. Oppositionens främsta miljöpolitiska kort vill hellre få bort trafiken från vägarna, än att rusta dem. Om lastbilar och bilar genom sin blotta existens är ett obotligt miljöproblem är MP rätt ute. Men lösningen kan liknas vid att amputera armen för att ett finger är illa tilltygat. Så illa är det inte.
Centerpartiet är Alliansens starkaste kort i miljöpolitiken och ansvarar även för infrastrukturfrågorna i regeringen. Dess miljöpolitik vill vara mer kirurgiskt pricksäker än oppositionens. De miljöskadliga, fossila drivmedlen ska bort, utsläppen ska bekämpas, men inte fordonen i sig. En sådan politik riskerar att ta längre tid för att nå stora utsläppsminskningar, jämfört med den som enbart fokuserar på att helt enkelt få bort bilarna och lastbilarna från vägarna.
Det är skillnad på skalpell och bensåg. Om ingen kör någonstans ger det väldigt lite utsläpp. Men att ta bilen från medborgaren och lastbilen ur fordonsparken är att direkt försvåra för alla som bor eller driver företag utanför större tätort.
Här ser vi en konflikt mellan två miljöpolitiska perspektiv, som lär bli allt tydligare i valrörelsen. Med Miljöpartiets och oppositionens miljöpolitiska vägval får vi sämre vägar. Det kan möjligen ge mer resurser till försök med spårvagnstrafik och liknande. Detta är nog en delförklaring till att MP vinner väljare i storstäder och innerstadsmiljöer.
Men detta är också ett tunnelbaneperspektiv. Den som aldrig behöver bilen för att försörja sig, kan strunta i hur vägnätet ser ut i Lindesberg, Laxne, Lästringe eller Laholm. Det svenska vägnätet måste underhållas noga och ideligen förbättras för att stärka tillväxten där inte järnvägsspåren går.
Det går att kritisera Centerpartiet för att vara optimistiskt i sin miljöpolitik, i övertygelsen om att bilar och lastbilar kommer att vara värdefulla tillgångar även i framtidens trafiklösningar. Med ett traditionellt svenskt, lite lutherskt perspektiv är det nämligen lätt att lyssna på milljöpessimisten. Det är aldrig för sent att ge upp.
Men det är sannerligen inte upplyftande. Vi står inte vid vägs ände.