Allt och alla hudflängs i de mest svartvita men ingående skildringar som åsiktsmaskinen anser relevanta i sammanhanget.
När så en reporter ringer för att få vederbörande att utveckla sina tankar till tidningens läsare så är det - stopp.
Trots att tusentals kanske hundratusentals människor redan läst hens inlägg, så vill åsiktsmaskinen absolut inte utveckla sitt resonemang eller delta med bild och namn i tidningen.
"Tidningar, det vet man ju hur... Ni journalister är si och så..."
Hur tänker man då? De orden som fullständiga meningar kanske kan förklara något om oss människor.
Dessutom vore det ibland nyttigt med olika in- och utgångar för att fylla på vår kunskapsbank.
Vill vi tala med varandra eller lyssna på varandra? Tveksamt.
Vi tycks redan bestämt vad vi tycker. Information overloaded - oavsett.
Det är en smula sorgligt.
Vår tids rädsla för allvar och nyanser kan ju faktiskt slå tillbaks mot oss själva.
För det är väl inte så att vi helst sitter enskilt på vår kammare och publicerar våra sanningar i cyberrymden?
Kommunfullmäktige eller ett föreningsmöte är okänd mark. Man vet ju ändå hur allt är- "alla fuskar, politiker roffar åt sig och våldet härskar på gator och torg".
Nä, hög tid för oss alla att glänta på dörren.