Ur ett internationellt perspektiv är utvecklingen väntad. I andra länder har den politiska kampen länge varit språklig. Inte minst i USA har valstrateger länge arbetat med att sätta rätt epitet på förslag och visioner. Ändå är nyttan av allt språkligt krumbuktande tveksam.
”Utanförskapets” sprängkraft i förra valet låg inte i själva begreppet, utan i verkligheten. Hundratusentals människor befann sig utan arbete, men samtidigt utanför arbetslöshetsstatistiken. Alliansen lyckades sätta ord på detta samhällsproblem.
De begrepp som de politiska partierna använder idag är däremot så tömda på politiskt innehåll att de verkar hämtade direkt från George Orwells klassiska roman 1984. Samma arbetsgivaravgift oavsett ålder har blivit straffbeskattning av unga, sänkt skatt för löntagare har blivit pensionärsskatt och rehabiliteringskrav i sjukförsäkringen har blivit stupstock.
Ordet vänsterkartell är bara barnsligt.
Jag motsäger inte att språket spelar roll. Att sätta rätt ord på idéer och visioner är grundläggande för att nå ut med ett politiskt budskap och vinna röster. Men begrepp som saknar substans och är direkt missvisande skrämmer snarare bort väljare och föder politikerförakt. Varför ska man lita på en politiker som medvetet använder språket för att vilseleda?
Det är dags att städa upp i den politiska retoriken.