I en kolumn i Dagens Nyheter (13/1) är den amerikanske författaren och journalisten David Brooks kritisk till att händelserna i Tuscon snabbt kopplades till den konservativa Tea party-rörelsen, ledd av republikanernas framtidshopp Sarah Palin, och dess konfrontativa språkbruk. Även USA:s president Barack Obama har berört denna drevets problematik i sina kommentarer.
Utan tvekan gick det fort. Utan tvekan finns det medieintressen som gärna sätter Tea party-högern på det hala. Så här långt finns inte några bevis för att den misstänkte attentatsmannen hade förläst sig på Palin-citat eller någon annans slagord för den delen heller. Attentatet i Tuscon ser ut att vara ett vansinnesdåd. Resten är spekulationer.
Det betyder inte att politikens språkbruk i allmänhet är utan påverkan på sin omgivning. Aggression besvaras ofta med samma mynt, en medveten förolämpning med en lika medvetet förolämpande replik. Den som vill piska upp stämningar väljer gärna aggressiva formuleringar.
Ord har makt. Ordval spelar roll. I ett samhälle där våldsmetaforer är vardagsmat mellan olika intressen, kan mycket det väl vara lättare att gå från verbalt till fysiskt våld i svåra och känslostinna lägen.
Det är inte bara USA:s moralkonservativa högerpopulister som nyttjar våldets metaforer i relationerna till motståndarna. Politiken är en miljö där slagordens sfärer lätt blir till verbala slagfält. Där är det lätt hänt att fiendebeskrivningen snabbt förlorar drag av mänsklighet. Det är lättare att hysa agg mot en motståndare med få medmänskliga drag. Sådant kan förstås tjäna sina syften för den som är desperat efter att vända en opinion.
Å andra sidan, en politisk diskussion som är lika upphetsande som en skål med filmjölk lockar och engagerar få. Det öppna demokratiska samhället behöver sina skarpa debatter och spetsiga formuleringar, men utan att för den skull ta heder och medmänsklighet av opponenten.