Ordförandeskapet står inför slutspurten

Alla med på Lissabonfördraget. Fixat.
Alla med på gemensamma riktlinjer för Köpenhamnsmötet. Fixat – i princip.
Det var en hyfsad helg för det svenska EU-ordförandeskapet. Nu börjar det riktigt svettiga.
Att få EU samlat var ett delmål inför Köpenhamnskonferensen. Det verkliga kraftprovet är att sy ihop ett globalt klimatavtal med EU som pådrivande aktör, där inte minst USA och Kina kan förmås att acceptera tuffa krav på egna utsläppsbegränsningar.
För Lissabonfördragets del är den svåraste passagen däremot avklarad. Ramverket för framtidens EU är på plats. Att det sedan finns många toppolitiker som vill ha den nya EU-gemensamma utrikesministerposten eller bära uppdraget som EU-president, är knappast förvånande. Men det är ändå mer av ett angenämt problem.
Uppdraget som ny EU-president är prestigefyllt och kräver en profilstark historisk första företrädare. Därför krävs en politiker med lyskraft som kan överbrygga motsättningar, bejaka EU-entusiasters federalistiska utvecklingsambitioner samtidigt lyssna till EU-skeptikers konstruktiva invändningar.
För den europeiska unionen är det ett delikat val. Räkna med att det svenska ordförandeskapet lutar sig hårt mot någon med tunga meriter. Ett misslyckat förstaval som president kan fälla krokben för många gemensamma europeiska ambitioner.
På samma sätt skulle ett fiasko i Köpenhamn få förödande effekter för möjligheterna att driva en global miljöpolitik där tillväxt och miljöansvar går hand i hand. Att ett antal miljöorganisationer är kritiska till EU:s gemensamma riktlinjer inför Köpenhamnsmötet hör till spelet. De är påtryckarorganisationer. Om de inte är kritiska och kräver mer, så minskar pressen på EU:s politiker att göra sitt yttersta.
I grund och botten är det en framgång för det svenska ordförandeskapet att man har lyckats att tråckla ihop överenskommelser på de två högprioriterade områdena: klimatkonferensen i Köpenhamn och Lissabonfördraget.
För att lyckas på EU-nivå krävs att man är bra på att nå kompromisser. Den som inte är redo att förhandla, att ge och ta, kommer inte att ro något i hamn. Sverige var, möjligen med undantag för det förra ordförandeskapet, inte känt som särskilt samarbetsvilligt inom unionen. Det var inte till Sverige som man vände sig till för att sy ihop hållbara medelvägar. Det har den senaste mandatperioden med en uttalat EU-positiv svensk regering ändrat på. Hellre en Europapolitik som kommer en bit på väg, än en som mer syftar till att peka finger åt andra.