Orsak och verkan i samkönade äktenskap
Vi har i dag två lagstiftningar som reglerar samlevnad mellan två människor: äktenskaps- och partnerskapslagstiftningen. Dessa innebär trygghet och ett offentligt bevis på kärleken mellan de människor som valt att ingå i det.
Frågan är dock varför vi måste ha två lagstiftningar som reglerar samma sak. Är det för att kunna rangordna dem, där äktenskapet då hamnar över partnerskapet eller är det av religiösa skäl (borgerlig vigsel har vi haft sedan 1915) där alstrandet utav barn är det primära?
En modern demokrati, som jag hoppas även Forsblom önskar att Sverige ska vara, behandlar inte sina medborgare olika baserat på religiösa föreställningar om äktenskapet som något heligt. Menar vi allvar med att även icke heterosexuella relationer ska behandlas likvärdigt behövs en sammanhållen lagstiftning som inte gör skillnad på folk och folk baserat på om de vill älska en man eller en kvinna.
För att återgå till Forsbloms statistik: den är sorglig, jag kan inte annat än att hålla med om det. Frågan jag ställer är varför den ser ut som den gör. Beror det på biologiska skillnader mellan män och kvinnor som gör att enkönade relationer i stort sett är omöjliga, eller beror det på samhälleliga aspekter såsom religiös intolerans?
Jag tror att den homofobi som finns i samhället skrämmer och begränsar homo- och bisexuella människor. Jag tror att den påverkar deras vardag betydligt mer än många vill ge sken av utåt, i undersökningar och enkäter.
Jag tror att vägen att gå för fler lyckliga förhållanden är öppenhet och tolerans. Dit kommer vi inte genom att låta äktenskapet vara exklusivt för heterosexuella.
För även om jag, när jag gifter mig, kommer gifta mig av kärlek till en man kommer inte det känslomässiga eller juridiska värdet av det påverkas av att fler har möjlighet att manifestera sin kärlek genom samma samlevnadsform.
Stéphanie Gren
Så jobbar vi med nyheter