Det är en vedertagen sanning i eftervalsanalysen att Sveriges folkrörelsepartier befinner sig i kris. Socialdemokraterna gjorde sitt svagaste val i modern tid, Centerpartiet förlorade mandat i 80 procent av kommunerna. Den enkla slutsatsen är att ifrågasätta partiledaren och förändra politiken. Den mycket svårare är att problematisera sitt idéarv om ett folk i rörelse, mot ett gemensamt mål.
Både Socialdemokraterna och Centerpartiet ska vara stolta över sin folkrörelsetradition. Ironiskt nog visar partiernas ras i väljarstöd, att man lyckades nå sina mål.
När Socialdemokraterna var som allra starkast hade man egen majoritet. I andrakammarvalet 1968 fick partiet 50,8 procent av rösterna. I samma val blev Centern näst största parti med 16,1 procent. Utvecklingen höll i sig under början av 1970-talet. Nästan sju av tio svenskar röstade på något av folkrörelsepartierna. I årets val var siffran färre än fyra av tio.
Det är alltså ingen överdrift att påstå att de senaste decennierna har gått hårt åt folkrörelseidén. Anledningen är logisk: vi är inte längre ett folk, på väg åt samma håll.
För bara fyrtio år sedan var samhället i hög grad klass- och bygdeinlåsande. Kollektivanslutning gav medlemskap i Socialdemokraterna, Centerpartiet var i hög utsträckning präglat av sockengemenskap. I folkrörelseidéerna låg dessutom en förväntan på ansvarstagande och ideellt arbete i lokalsamhället.
Dagens yrkeverksamma har knappt tid att hämta barnen på dagis. Desto fler i varje generation som fått tillgång till högre utbildning, desto färre engagerar sig i folkrörelserna. Tiden räcker inte längre till. Och barnen eller barnbarnen till dem som fick chansen att göra klassresor på grund av folkrörelserna, röstar inte på dem av sentimentala skäl. De är individer som inte fullt ut känner igen sig i en kollektiv strävan.
Otack är världens lön. Socialdemokraterna gjorde ett förlustval för att man inte har förändrats, Centern förlorade kärnväljare för att man försökte. Valen när sju av tio svenskar röstade på ett folkrörelseparti kommer hur som helst inte tillbaka.
Anledningen till varför Socialdemokraterna aldrig mer får 40 procent, och Centerpartiet aldrig mer får 20 procent, är inte att folkrörelseidéerna misslyckades. Tvärtom.
Kollektivet utvecklades till kritiskt tänkande väljare.