Otrohet och kontrollbegär i de fina salongerna

Men det är klart, gubbarna roterar nog långsamt av genans inför meningar som den här: ”Och Didrik (...) lägger sin tunga mellan hennes ben och suger och suger tills hon skriker”.
Nu är det trots allt 2011. Huvudperson är Jan-Carl, advokat och riskkapitalist, vars pittoreska namn väl mera ger kulinariska än erotiska associationer. Men det är som häradsbetäckare han porträtteras, med smak för raffinerat lammkött.
Hans snipiga hustru Louise är bördsadel, gamla pengar, men har också en advokatkarriär på permanent sparlåga. Deras dotter Julia går på internatskola – Lundsberg i ännu en litterär version – lider av ätstörningar och har ett destruktivt sexliv.
Romanen är framför allt en livsstilsbeskrivning. Författaren är uppenbarligen helt hemma i salongerna, på cocktailpartyn, regattor och golfklubbar. Det är beteenden han skildrar i första hand, i andra hand beteendenas psykologiska konsekvenser.
Louises dåliga självförtroende leder till kontrollbehov, vilket
i sin tur orsakar dotterns störningar. Jan-Carls dåliga samvete över alla otrohetsaffärer binder honom vid hustrun, samtidigt som hans hårda arbete med att suga åt sig andra människors pengar ger honom frikort att förnedra både sig själv och andra.
Just förhållandet mellan överklassens alfahannar och deras mer eller mindre kuvade prydnader och leksaker till kvinnor är ett huvudmotiv. Grundmönstret är att de hårda krav på uppförandekoder och framgångsmarkörer som den stackars överklassen lägger på sig själv får psykiska konsekvenser.
Det har sagts förut, att vad den härskande klassen gör när den härskar är framför allt att kontrollera sig själv. Men det är ändå intressant att se det beskrivet på nytt.
Vad som får de Faire att likna det tidiga 1900-talets borgerliga realister är inte bara den genomarbetade stilen och den ironiska boktiteln, utan framför allt att han dissekerar sina gestalter med kyligt detaljerad noggrannhet. Han vet allt om deras inre, men han sympatiserar inte med dem.
Om det uppstår sympati beror det på att läsaren kan se att personerna är offer för yttre omständigheter och besvärliga självbilder de inte har full kontroll över. Trots allt kontrollbegär. Detta är givetvis socialrealismens kärna, att visa hur samhällsplaceringen formar karaktärer och neuroser. Den fria viljan är en chimär.
Att titeln kommer från Tolstojs Anna Karenina är en kraftfull genremarkör. Fortsättningen lyder: ”varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt”.
Det gäller sannerligen denna penningstinna Östermalmsfamilj.