En OS-säsong i en som vanligt svinkall finländsk tidig världscup brukar det vara sömnigt och fullt av mer eller mindre trovärdiga förklaringar varför formen inte har infunnit sig – allt medan Norge och ett par nationer till är vassa från start.
Nu fick jag i stället se det bredaste leendet på Charlotte Kalla sedan en kaotisk presskonferens efter VM-guldet i Falun där jag var på plats och såg hur USA var den enda nation som kunde hota Sverige den dagen – när fuktiga snöflingor stora som pingisbollar plötsligt började träffa Lugnets skidstadion. Just en så helt överraskande ingrediens som är en del av tjusningen att höra de amerikanska ledarna vråla "you´re going for silver!" och se ögonen hos Jessica Diggins och Caitlin Gregg blev kobraliknande.
När jag satt och meddelade fotografen Fredrik Ericsson på Messenger efter första perioden skrev jag att ingen speciell sticker ut och det är 0–2. Inte många minuter senare: "Håll koll på #50 och #10; hur heta som helst."
Tröjnumren bärs av Filip Mbanza, som har sett seg ut i anfallsrollen och egentligen hade skolats om till back, och rutinerade Christoffer Ekstrand som nu spelade på sin SSL-nivå igen. Plötsligt hade de rutinerade killarna hugg och det glödde sådär i ögonen. Kul!
Det bästa av allt är att det säkert var 200 mer än den officiella publiksiffran på nästan 1300 åskådare på plats. Två extremt underhållande akter av Onyx framkallade så många leenden.
Det är inte säkert att det var något välregisserat peripeti för hela säsongen – men så kändes det i lördags när Onyx gick upp jämsides efter två perioder och ryckte i tredje mot topplaget Visby.