Det fanns också möjlighet för allmänheten att ställa frågor till de sju partierna i kommun och landsting. Det som fullkomligt kom att dominera var, vilket står att läsa i SN 14/9, de många frågorna om och känslorna inför Brandkärrsskolans framtid.
Men i ett sådant här sammanhang, där många för första gången möter en lokalpolitiker eller folkvald makthavare finns det en uppsjö av frågor och funderingar. Vi hann inte ens med en tredjedel på två timmar.
En fråga fick jag exempelvis från en ung kvinna boende i Brandkärr som jag stod och pratade med en stund. Hon ville att landstingets politiker skulle vara uppmärksamma på när unga och medelålders kvinnor med invandrarbakgrund, främst muslimer, kommer till vårdcentralen med svårdefinierbar värk och allmän ohälsa. Många gånger, säger hon, beror det på brist på motion och aktivitet. Inte på att man är sjuk.
– Jag skulle vilja röra på mig, ordentligt! säger hon. Men alla platser där vi skulle kunna göra det är öppna och offentliga. Jag kan bara träna så i miljöer där det bara är kvinnor. För många med mig blir alternativet att vi sitter hemma och äter söta, onyttiga saker och mår sämre.
I slutänden blir detta en kostnad för vården, mätt i läkartid och onödiga provtagningar. Det är ett slöseri med mänskliga resurser.
Vi ska kunna mötas över alla gränser. Även om vi har skilda omklädningsrum. Samhället kan inte bidra till att skapa nya könssegregerade miljöer, vare sig det handlar om skola eller fritid. Att kompromissa utifrån religiösa undantag är att gå ut på ett sluttande plan.
Likväl finns där en angelägenhet och frustration i hennes berättelse som måste tas på allvar. Ingen vinner på att människor som kommer hit – ”från varmt till kallt” som hon säger – fastnar på tröskeln till det nya hemlandet och tröstäter hemma i lägenheten.
Men här finns sannolikt kommersiella möjligheter att i någon form möta de önskemål som hon och hennes medsystrar har. Det kanske till och med är något de skulle kunna driva själva.