På besök bland Pyks spretiga figurer
Utgångspunkten är en skissartad akvarell. Meg Ersbacken-Engman gör variationer på temat väder och vind i kargt landskap. Det handlar om höga himlar, dimhöljda horisonter, steniga stränder, fjäll och islossning. Återkommande är de regntyngda skyarna som hastigt spricker upp i ett intensiv, nästan övernaturligt ljus. Jag tänker på hoppet och döden.
Men döden är varken avskräckande eller hotfull. Allt är vackert, harmoniskt och stilla. Inte ens den dramatiska väderleken förmår röra upp några starkare känslor.
Meg Ersbacken-Engman gör också en annan slags akvareller, delvis uppbyggda av sönderrivna pappersremsor. Hennes Havets boningar II blir till en effektfull relief, inte bara för att akvarellpapperet placerats en bit ut från väggen utan också för att uthustaket också putar ur ur bildytan.
Färgskalan är vårvinterlik: kall som havet i mars, beigegul som fjolårsvassen.
Om våren är evigt ny är Madeleine Pyk sig förunderligt lik, när hon nu ställer ut i Pelles Lusthus. Med samma envishet som Ulrica Hydman-Vallien strör tulpaner omkring sig, fortsätter Madeleine Pyk att befolka duk efter duk med sina omisskännligt spretiga figurer. Produktiviteten och fäblessen för stiliserade kattporträtt delar de för övrigt också.
I barndomslandet bär damerna halmhatt och skrinnar parvis på snirkliga skridskomedar. Men vi får också följa med till Pyks vattenhål i Sverige och Frankrike. Jag tänker att hon ofta själv är närvarande bland cyklister, cafébord och kulissartade kupolkrönta husrader. Ibland bär hon staffli, långbyxorna svajar som på sjömännen.
På riverian är ljuset lavendel-blått, i Stockholm varmgult. Jag överraskas av stämningsfullheten och av hur ömsint hon skildrar den svenska granskogen och de röda stugorna.
Och visst uppskattar jag att få se en av de riktigt stora elefanterna dansa, så här på hemmaplan.
Så jobbar vi med nyheter